Fyra midsommaraftnar. Fyra spelemän med döden flåsande i nacken. Fyra nedslag i historien: vid 1900-talets början, i det tidiga 1700-talets pestepidemi, i mitten av 1500-talet och under bronsåldern. Skilda livsöden, men teman som går igen. Livet och kärleken, lusten, den ständigt närvarande döden, och så platsen, nära källan, där ungdomarna dansar i romanens första midsommarscen. De har glömt, men Anders Eriksson, bedagad och alkoholiserad speleman, han vet att det är en gammal pestkyrkogård dansen går över.

Fast platsen rymmer också andra, ljusare minnen. Midsommaren andas ännu tungt av forna fruktbarhetsriter och det händer att unga par rodnande drar sig undan bland ekarna. Här har också gamle Anders en gång i ungdomen haft sin första flicka, Ellen, hon som ville tvätta sig i källans svala vatten efteråt, det som sägs besitta en särskild magi just den här natten.

Finns det en huvudperson överordnad de andra i Brudarnas källa så är det nämligen ingen mänsklig sådan, utan just denna källa, den första att få komma till tals i romanen:

Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.

Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skrattet. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.

Källan är också, på olika sätt, det sista hoppet för den pestsjuke Anders Eriks Son och för den medeltida suputen och spelaren Anders Pipare. Långt ner i bronsåldern, det fjärde och sista (och kanske faktiskt väl melodramatiska) romanavsnittet, får vi till slut veta hur källan fått sina magiska krafter. Där söker mannen som kallas Bockhorn rädda sin älskade som för att befria trakten från en mystisk farsot har utvalts att offras i källan.

Det är en lite knepig romankomposition, de fyra nedslagen i vitt skilda tider, men så kallar ju Vilhelm Moberg faktiskt inte Brudarnas källa för roman heller. Han ger den istället undertiteln ”En legend om de bofasta”, där ”bofasta” ges en både lockande och lite skrämmande dubbeltydighet. Bofasta är de fyra huvudpersonerna av samma släkt, bofasta från vaggan till graven och därbortom, men bofasta – hemma – är också de döda.

Det finns få författare som är så orädda för det storvulna som Moberg. Det passar säkert inte alla, men det passar nog faktiskt mig. Jag får gåshud. Inte minst som jag är uppvuxen i en 90-talskultur där det mest förbjudna eller åtminstone helt enormt pinsamma är att inte vara ironisk. Mobergs stora ord om livet, döden och det evigt mänskliga, inte minst om kärleken och lusten, känns ofta mer kittlande än någon ”mammapornografi” eller vad det nu ska vara som anses kittlande nu för tiden. Moberg står för någon sorts essentialism som inte är så där obehaglig som essentialism ofta blir, men ändå gör anspråk på något evigt, djupt mänskligt. Det är helt enkelt oerhört suggestivt.