För några år sedan kom Umberto Ecos Om skönhet, en månghundrasidig genomgång av skönhetens historia från antikens till våra dagar. Säkert en angenäm bok, men nu följs den upp av ett ämne som ju är minst dubbelt så spännande: fulhet.

Tre saker kan konstateras om fulhet. Dels att den är tids- och kulturbunden och står under inflytande av fler än de rent konstnärliga och smakmässiga normerna i respektive samhälle, till exempel religiösa och politiska. Alltså, ett bockliknande utseende är väl egentligen inte så mycket värre än andra djurs, men tänk vad det envisa behäftandet med djävulen har gjort för getabockens personliga varumärke. Dels att, följaktligen, det som är fult idag kan vara det som är vackert imorgon, vilket i sin tur mycket väl kan ha varit det som var vackert igår. "En orgie av oväsen och vulgaritet", kallade man Beethovens Femte symfoni vid uruppförandet. Och dels att det fula i flera sammanhang, särskilt konstnärliga, har använts som ett sätt att förstärka helhetens skönhet i ett verk. Ett illustrativt exempel är Edgar Allan Poes tes om att det mest poetiska ämnet i världen är en vacker ung kvinnas död.

Det är en omfattande genomgång han gör, Eco: grekiska vidunder som Medusa, guden Saturnus ätande sina söner, den stackars fabelupptecknaren Aisopos som lär ha varit ohyggligt ful och beskrivs som vämjelig, trubbnäst och plattfotad, kristusbilder där den sargade 33-åringen lipar och blöder så det står som spön i backen, helvetesskildringar där bleka kroppar trängs i koppargrytor bredvid Dantes rödsprängda Kerberos och giftgröna hydror, bondesatirernas och karnevalsfesternas besatthet av kroppsljud och komiska obsceniteter, vanskapta barn i formalinburkar och kartor över tvivelaktiga skallformer, antisemitiska karikatyrer och slutligen yngre tiders kitsch och zombiefilmer.

Lika mycket som en faktabok är Om fulhet en antologi där Ecos kommentarer fungerar som epokindelande ramverk för en generös katalog av historiska bilder och texter. Man bläddrar och djupdyker punktvis snarare än underordnar sig kronologin. Möjligen blir Eco ibland något svepande och avhandlar djävulen eller avrättningar mer historiskt-allmänt än i en närmare anknytning till fulhetsbegreppet. Angreppsvinkeln är hyfsat bred – konst, litteratur, religion och filosofi täcks in till fullo – ändå kunde det ha lönat sig med utökade ansatser åt även sociologiska, psykologiska eller mediala perspektiv. Dessutom framstår översättningen som förvånande stelbent och automatiserad.

Hursomhelst är det svårt att värja sig mot charmen hos en drygt 400 sidor lång freakshow. För en sak får man ge fulheten – den är aldrig som skönheten kan vara, inställsam, behagsjuk och lismande. Fulheten är uppriktig, det känns som att se något i vitögat.