En stor del av julhelgerna spenderade jag med en rejäl förkylning, en bunt Mad Men-boxar och Ronny Ambjörnssons tegelstensbiografi över Ellen Key. Häromdagen såg jag filmen Beasts of the Southern Wild – och på något sätt känns det självklart att de här olika texterna ska läsas tillsammans.

Sexåriga Hushpuppys tillvaro i Louisanas utkanter skulle kunna vara ett inlägg i den svenska debatten om barnfattigdom. Kanske inte ett solklart inlägg för någon särskild sida – vilka nu de är, egentligen? – men sådana är ju ofta de bästa inläggen. Man kan se filmen som en extremvariant av den amerikanska drömmen – den om att slippa statlig inblandning till vilket pris som helst, vill säga. Här flyr man från sjukhus där ”sjuka djur blir inkopplade i väggen” och dör hemma istället, super och firar ”fler helger än resten av världen”. Vägrar inordna sig.

Teveserien Mad Men är däremot en orgie i inordning. I den amerikanska drömmen som vi är vana att se den, i pastellfärgade villaförorter och ständigt ökande konsumtion. Det är nytt, det är fräsch, välordnat och tävlingsinriktat, och människorna där verkar beredda att som djur i en fälla gnaga av sitt ena ben bara för att slippa därifrån.

En sak jag gillar med Mad Men är att den får mig att tro att jag skulle kunna bli en bra förälder. Det kan ju inte vara så svårt att vara bättre, mer lyhörd, än seriens alla förvuxna barn-föräldrar? Helt uppfyllda av sina egna problem avfärdar de slentrianmässigt barnens upplevelser. Om Hushpuppy lever fullkomligt oskyddad från fattigdom, sjukdom, våld och alkoholism, lever Mad Men-barnen så skyddade att de blir isolerade, utan gensvar.

Ellen Key må vara äldst i sammanhanget, men många gånger en pedagog modernare än de flesta skolpolitiker idag. Hon ville bilda barn utifrån deras villkor och till självständiga, kritiskt tänkande individer. På andra sidan det hon utropade till barnets århundrade är det både fascinerande och skrämmande att vi fortfarande diskuterar på vilken sida om ett par varma skor barns rättigheter kan tänkas sluta.

Nina Björk skrev för några år sedan om liberalismens urfäder och hur de kunde missa att människan faktiskt stora delar av sitt liv är beroende av andra. Den helt friställda, självständiga figur de tänkte sig finns inte. Frihet är snarare en fråga om hur vi hanterar vårt beroende.

Eller som sexårsfilosofen Hushpuppy uttrycker det efter att stormen dränkt hennes hemö: ”För alla djur som inte har en pappa med en båt har jordens undergång redan hänt”.