Recension

: Den sista dagen i december
Den sista dagen i december Mariette Glodeck
2012
Norstedts
7/10

Att lämna tjugo-någonting

Utgiven 2012
ISBN 9789113044460
Sidor 330

Om författaren

Fotograf: Leif Hansen

Mariette Glodeck är född 1967 och debuterade med Röda vita rosen 2005. Hon är bosatt i Stockholm och arbetar som copywriter.
Innan hennes romandebut nådde bokdiskarna var Mariette Glodecks främsta litterära avtryck de låttexter hon skrivit åt Kajsa Grytt.

Sök efter boken

I Mariette Glodecks tredje roman återvänder hon till karaktärerna i debuten Röda vita rosen från 2005. Milla, Måns, Carl, Jens, Pepsi, Tove, Frida och Teddy är nu på väg att lämna tjugo-någonting för att fylla 30. En ålder då till synes små beslut och händelser förändrar hela ens liv.

Det är ambitiöst att ha åtta huvudpersoner i en roman. Ofta tycker jag att författare tappar bort sig redan vid en tre karaktärer som ska komma till tals, rösterna och språket blir lätt för lika varandra, nyanserna svårare att se. Nu känner Mariette Glodeck sina karaktärer väl efter en hel bok och flera passerade år från första boken, hon berättar heller inte utifrån alla karaktärers perspektiv. Både Carl, Pepsi och Jens medverkar mer eller mindre i periferin.

Den sista dagen i december börjar den första söndagen i advent och utspelar sig under december månad. Milla är den snygga som har träffat kärleken i unga och adliga Nils, nu ska dom gifta sig och det snart, redan på nyårsafton ska bröllopet ske. Frida är hemma från det hektiska turnélivet som sångerska i bandet som hon har ihop med pojkvännen, hon lever drömmen men hittar ändå inte fram. Tove pluggar till läkare och har blivit kär i en tjej, hur nu det gick till, den enda som inte verkar tveka är hon själv. Måns är bartendern med de storartade drömmarna och som därför inte kommer någonvart, han råkar göra en tonåring med barn och blir plötsligt pappa till en Signe. Teddy har fortfarande inte riktigt kommit över kärleken till Frida men hittar ro i den lugna vardagen att driva sin pappas företag. Scenen är Stockholm och för mig är det som att vandra runt i mina egna fotspår.

Där är vännerna, var och en på sitt håll, men ändå tillsammans. De ses inte jätteofta, vissa träffas inte alls på tumanhand, många har haft kärleksrelationer, många har haft sex med både den ena och den andra. Men framförallt är det vänskap som har hållit, trots de vändningar som livet ofta tar mellan 20 och 30, och det finns en trygghet i det. Även om det självklart finns hemligheter och sådant som är outtalat mellan vännerna, för annars skulle det inte bli en bra bok, finns det ett lugn i Den sista dagen i december, Ett lugn som gör att jag som läsare vill tro på de människor som jag har runt omkring mig, att jag vet att de finns där när allt ställs på sin spets. För det gör det på många sätt i den här boken.

Att jag inte har läst Röda vita rosen stör mig inte, men så här efteråt blir jag sugen på att göra det! Eftersom boken inte är i tryck längre inser jag att jag måste bege mig till biblioteket för första gången på flera år!

Språket är rakt och lättsamt, det är en bok att flöda igenom, och det menar jag som något verkligt positivt. Det enkla språket gör mig mottaglig för karaktärerna och får mig att komma nära dem snabbt. Och det är viktigt eftersom det är karaktärerna som gör Den sista dagen i december till en riktigt bra roman om att bli vuxen, om än lite för sent. Men det är ju just så livet ter sig för de flesta av oss storstadslevande människor mellan tjugo och trettio, och det är underhållande att få läsa om oss.

Emelie Novotny

Publicerad: 2013-01-30 00:00 / Uppdaterad: 2013-01-29 16:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5077

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?