Utgiven | 2005 |
---|---|
ISBN | 9113014889 |
Sidor | 416 |
Det är midsommartid, och på väg mot Simpön i Stockholms skärgård är ett förut väl sammansvetsat kompisgäng som alltmer börjat vittra sönder. I packningen: öl, vin, sprit och alla gamla och nya attraktioner och aggressioner, redo att manifestera sig i kyssar och knytnävsslag. Och med i packningen också den briljanta idén att i berusningen leka den av lekar som lättast går över styr. The way of pain – Röda vita rosen.
Scenen är satt, förutsättningarna givna och Mariette Glodecks debutroman Röda vita rosen är den ömsom kyligt registrerande, ömsom inkännande berättelsen om hur allt måste falla samman för att byggas upp igen.
På bokens egen hemsida (www.rodavitarosen.se) berättar författarinnan om vilken sorts bok hon ville skriva med Röda vita rosen. Den skulle vara:
som en perfekt blandad Long Island Iced Tea – läskande, god. Men otroligt förrädisk. En berättelse med tyngd, men en text utan motstånd.
Texten som inte gör motstånd har hon nått fram till. Språkligt sett balanserar romanen på gränsen mellan det intrikat ironiska och det nästan infantila. Det är frestande och möjligen upplysande att nämna Glodecks bakgrund som copywriter. Hon vill få oss att förstå. Ibland vill hon det så mycket att det begränsar läsningen.
I samma utsatta position befinner sig det kompisgäng som Glodeck placerar på ön. På samma sätt som människorna i Pripps Blå-reklamen riskerar den blyga Frida, charmige Måns, vackra ytliga Milla och de övriga förmenta vännerna att decimeras till rena typer. Igenkännbara för många, men inte så levande som jag kanske önskat för romanens eget liv. Vid några tillfällen i romanen är det som om författarinnan själv tänkt i samma banor och därför lämnat ut några trådar mot andra berättelser i karaktärernas förflutna. Om en tom barnstol vid ett middagsbord och förbjudna, förträngda händelser med berusade släktingar. Dessa trådar känns så här i efterhand kanske mer intressanta än romanens egentliga handling.
Men trots allt detta är det svårt att undgå att fängslas av scenariot som målas upp. Den ljusa midsommarnatten som fond mot mörka tankar och handlingar i något som bär vissa liknelser med Paradise Beach och andra liknande sociala experiment som skapar miljöer där overksamma individer får berusa sig och sedan göra fiender av vänner och tvärtom. Däremot tycker jag att Mariette Glodeck borde förpackat sin berättelse i en annan, mer passande språkdräkt – ett språk som lättdrucken sprit betyder ingenting bra för mig. Jag tror många av oss som läser romanen med lätthet kan ta scenariot till oss. Därför skulle det behövts en mer djuplodande dimension i texten, något som hade gjort den hotande situationen mer suggestiv.
Mer på liv och död.
Mer som röda vita rosen – när den leks som bäst.
Publicerad: 2005-11-06 00:00 / Uppdaterad: 2015-06-20 09:34
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).