Kanske är det Strindbergs fel (vars nidbild bitit sig fast). Kanske det att hon klassats som särartsfeminist (även om det framstår som till viss del en förenkling). Ellen Key har inte åldrats lika väl som sina skönlitterära kollegor, och kanske är det nu en gång så, att debatt och kritik står sig sämre än romaner, dikter eller pjäser. Ändå var hon, vid förra sekelskiftet, en av Sveriges allra mest kända och översatta författare.

Det som ändå slår i alla fall mig under läsningen av Ronny Ambjörnssons idéhistoriska tegelsten Ellen Key. En europeisk intellektuell är hur mycket av Keys tankar som är påfallande moderna, hur mycket som förebådar senare, för att inte säga nutida, sätt att tänka.

Key argumenterade för kvinnors politiska och ekonomiska rättigheter, men lyckades stöta sig med dåtidens kvinnorörelse bland annat därför att hon var för sexualliberal (visst, sådant är relativt) och för att hon tyckte att de glömde arbetarkvinnorna. Hon kritiserade nationalister och krigshetsare, kyrkan och skolan, och argumenterade för en antiauktoritär bildning, barns mänskliga rättigheter och mål som att utvecklas till kritiskt tänkande, självständiga medborgare. Hon formulerade en holistisk livstro i samklang med naturen på ett sätt som för tankarna till dagens ekofilosofer, och en kosmopolitisk vision av internationalisering med plats för kulturell egenart som lätt kunde haft det så kallade mångkulturella samhället som adressat.

Ronny Ambjörnsson skrev sin avhandling om Ellen Keys feminism i början av 1970-talet och säger sig ha återvänt till henne ”i stort sett hela mitt vuxna liv”. Idag, som professor emeritus, är det en ofantlig mängd kunskap han samlat till en monumentalbiografi med fokus på hela Keys väv av idéer, satta i sitt sammanhang. Vi får veta vad hon läste och vilka hon träffade, hur hon positionerade sig i förhållande till strömningar, folkrörelser och kotterier, hur tankar stöttes och blöttes, tog form eller ändrade riktning.

Det är svårt att inte fullkomligt dras med i Ambjörnssons uppenbara förtjusning i ämnet. Han dyker ner i förra sekelskiftets debatter och får dem att kännas nära och påfallande aktuella. Kärlek och äktenskap, mäns och kvinnors roller och förhållanden, hem och barnuppfostran, individuell utveckling kontra gemenskap – det finns i grunden ingenting särskilt daterat med frågorna.

Snarare framstår Ambjörnssons biografi inte minst i ljuset av en annan biografi jag recenserat nyss: Bengt Ohlssons om Margot Wallström. Där valde man av någon anledning att ge ut en politikerbiografi nästintill utan politik. Ellen Key. En europeisk intellektuell är närmast det motsatta. Här är politiken själva pulsådern, passionerad, livskraftig, full av utropstecken.

”Man får ofta lust att säga emot Ellen Key”, skriver Ambjörnsson på ett ställe. ”Men det har det goda med sig att man får tänka över vad man egentligen tycker.” Key, understryker han, formulerade ofta sina idéer i ständigt pågående samtal. Att läsa Ambjörnssons bok om henne är att få delta i just ett sådant vindlande, utmanande och fullständigt förtjusande samtal.