Recension

: Den räddade tungan
Den räddade tungan Elias Canetti
2012
Brombergs
6/10

Vålnaden Canetti

Utgiven 2012
ISBN 9789173373869
Sidor 414
Orginaltitel Die gerettete Zunge
Översättare Hans Levander
Först utgiven 1979

Om författaren

Elias Canetti föddes 1905 i Ruse i Bulgarien. Han flyttade tidigt till Wien och sedan till Zürich. Han studerade naturvetenskap och doktorerade i kemi. Trots att Canettis modersmål var en variant av spanska han skrev sina böcker på tyska och räknade sig själv till den österrikiska litteraturen. 1981 tilldeleades han Nobelpriset i litteratur.

Sök efter boken

När Elias Canetti tilldelades 1981 års Nobelpris i litteratur var det i huvudsak för sin memoarsvit som inleds med Den räddade tungan. Brombergs förlag har i den fina serien Nobelklassiker återutgivit Hans Levanders precisa översättning från 70-talet. Läsaren sätter sig ned med stora förväntningar. Den som har läst Canettis enda roman Förbländningen har nog fått bilden av författaren som något ”speciell” – under förutsättningen att en roman alltid i viss mån speglar sin författare. Förbländningen handlar om den sinnesrubbade sinologen Peter Kien som gifter sig med sin hushållerska och stänger in sig tillsammans med alla sina böcker; ett beteende som onekligen inte skulle passa in hos en människa vi skulle kalla ”normal”. Därför tänker man att det vore roligt att få veta lite mer om Elias Canetti och hans uppväxt och barndom.

Den som har velat gräva djupare i Canettis personlighet och psyke får nog tyvärr besviket se sig om efter annat informationsmaterial. Detta måste nämligen vara en av de mest opersonliga och distanserade självbiografiska skildringar jag någonsin läst. Man får i och för sig veta ganska mycket om Canettis familj, om Canettis intressen, om hans skolgång, om hans förhållande till främst modern. Men fortfarande maler frågan i bakhuvudet: vem är, eller rättare sagt var, egentligen Elias Canetti?

Det man får veta är i huvudsak om Canettis släkt, om hans uppväxt, flytten till Wien och sedan till Zürich, och om den judiska släktens sedvänjor och traditioner. Det är något av det mer intressanta i boken – skildringen av de lite finare sefardiska judarna och deras framstående kultur. Canettis farfar föraktar de enklare ashkenasiska judarna och deras jiddish-kultur. Därtill lämnas information om den europeiska samtiden, vilken är nog så larmande och omvälvande. När Canetti och hans mor flyttat till Wien utbryter första världskriget. Jag fascineras av hur frånvarande kriget sedan är i Canettis liv och föreställningsvärld. Det verkar knappt påverka honom alls. Jag kommer att tänka på Stefan Zweig och dennes memoarer Världen av igår (Nyutgåva på Ersatz förlag häromåret! Rekommenderas!). Stefan Zweig var, om än något äldre, så ungefär samtida och rörde sig i samma centraleuropeiska värld. Men för honom var både första och andra världskriget något som skakade honom och påverkade honom djupt, och som ställde fram människan i all hennes bestialitet och blodtörst. Något sådant finns inga spår av hos unge Canetti.

Jag kommer också att tänka på Stig Larssons nyutgivna memoarer Det känns som det håller på att ta slut. Den var en veritabel guldgruva för att förstå Stig som författare och som person. Ohämmat utlämnade han sig själv och sitt allra mest privata, för läsarens skull – annars vore det kanske ingen poäng med en självbiografi. Canettis bok är precis tvärtom. Nu menar jag inte att Canettis bok är poänglös, inte alls. Poängen är kanske snarare omvänd; att flytta fokus från huvudpersonen Canetti till alla de människor och miljöer som omger honom. Men något gör mig misstänksam: är det verkligen generositet gentemot sina medmänniskor och vilja att skriva fram deras historia som präglar Canettis memoar? Är det inte snarare något slags inverterat storhetsvansinne som gör att Canetti, osynlig men ändå allestädes närvarande, lägger sig som en blöt filt över sina släktingar och sin omgivning?

För att återvända till Canettis roman Förbländningen upplever jag likheter mellan huvudpersonen, den galne sinologen Kien, och Canetti själv. Båda stänger in sig mot omvärlden och gör sig onåbara; Peter Kien i sitt bibliotek med sina böcker, Canetti i sig själv. Åtminstone är det så det framstår i memoaren. Och det kanske något osunda förhållandet till böcker är något som också Canetti uppvisar: när modern, efter faderns död, blir uppvaktad av en läkare är det inte honom som sådan som unge Canetti fruktar, utan de ”främmande böcker” som kavaljeren har med sig till modern. Böckerna, inte kavaljeren personligen, riskerar att rasera Canettis hela neurotiska förhållande till modern.

Det måste sägas att detta är en konstig memoar. Men som sagt inte poänglös. En konstig memoar som väcker så här många frågor, snarare än ger svar, måste väl per definition anses intressant. Däremot är den ganska tråkig, precis som Förbländningen. Men, som min mor brukar säga, man kan inte alltid ha roligt.

Richard Pleijel

Publicerad: 2013-01-18 00:00 / Uppdaterad: 2013-01-17 12:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5065

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?