Jag ska inte linda in det: det här kan vara något av det bästa jag någonsin läst. Varje mening känns som noga avvägd poesi och trots detta är språket lättillgängligt och historien framåtdrivande. Även i dåtidspartierna. Dessutom hittar jag få om ens någon transportsträcka. Varje ord känns som vägt på guldvåg, varje stavelse har ett syfte.

Där framtidens fötter vandrar handlar om en mans sökande efter sin far som han vetat var han haft hela tiden. Eller har han det? När Charlies pappa dör ryms allt han äger i en plastsäck. Hur kunde det sluta så? I boken ser Charlie tillbaka på sin barndom i åttiotalets Malmö och minns en levande, varm pappa. Men också tystnad och hemligheter. Vi får följa Charlies perspektiv genom tuffa skolår, den vackra Sofia som bor under hans kudde men som bara ser åt honom ibland, pojkarna som kastar in honom naken och förminskad i tjejernas omklädningsrum, lärarna som ursäktar allt med att ”pojkar ju är pojkar”. Och i allt detta finns en far. Som är Charlies stora idol men som super, länsar och gör livet svårt för alla han har nära. En mamma som frenetiskt och sammanbitet sitter vid sin symaskin. Och ett syskon som aldrig blev.

Utanför kapellet fäller människor upp sina paraplyn som svampar. Regnet ser ut att stå stilla över grusgången. Vid en grav sitter en kvinna hukad och slår ut med händerna mot himlen. En efter en kommer de fram till mig, tar i hand och badar i bedrövelse. Mina farbröder, min faster, kusiner, Knocken, Bosse, Josefin och hennes nya kille. Ingen av dem säger något, men ändå hör jag alla dessa ord, som Det är livets gång, alla ska vi den vägen vandra, han dog ändå för länge sedan, kanske har han det bättre nu. Och jag vill skrika åt dem att tiga med sina dumheter, att fara åt helvete, det är min pappa de talar om, men mamma håller fast mig med armen och sin blick, och regnet forsar ner i mitt ansikte. Jag ser dem försvinna nerför grusgången under sina paraplyn och några avspända skratt ekar mellan gravstenarna.
Nu är det slut. Nu finns han inte mer.

Dåtidens partier varvas med Charlie som vuxen. Nu är han pappa själv och brottas med tanken på att lille Albin ska få historien upprepad för sig. Styckena varvas perfekt i tempo, och det man tror ska hända i ett kapitels början slås snabbt omkull någon sida senare. Gestaltningen av Charlies våndor, klasskamraternas elakhet och barns utsatthet är briljant.

Historien är sällan förutsägbar, språket alltigenom fantastiskt. Och så en oerhört dramatisk vändning runt sidan 185. Det är sällan allt stämmer för mig men nu kan jag addera en författare till den lilla skara som uppfyller mina krav på en riktigt bra bok. Jag hoppas att den prisas och lyfts upp ordentligt i ljuset av bokåret 2014.

Det är den mer än värd.