När huvudpersonen Charlie är fem ”råkar” hon döda sin skolfröken. Hon bor med sin mamma i ett fallfärdigt ruckel precis utanför Luddinges lyxigaste bostadsområde. Charlies mamma drygar ut hushållskassan genom att ta betalt för sex, och Charlie jobbar för en ond bagare medan hon drömmer om ett bättre liv. När hennes mamma hamnar i fängelse måste Charlie lösa problemen som uppstått, och kanske rentav göra sig av med människor som hon gjorde sig av med sin skolfröken femton år tidigare?

Jag tyckte att premissen för En framtida hemmafrus bekännelser lät lovande. Jag föreställde mig att Elin Eldestrand hade skrivit starka kvinnliga karaktärer som tog sina liv i egna händer och gjorde det som behövde göras utan att låta någon döma dem för det. Sådant gillar jag skarpt! Problemet är att berättelsen sen faller i så många gropar att jag börjar undra om det ens fanns en feministisk drivkraft där till att börja med. En karaktär behöver inte vara stark eller god hela tiden för att vara läsvärd, men karaktärerna i boken gör saker av så underliga eller uttjatade anledningar att ”Kvinnor Kan!”-fanan inte flyger högt, den sänker sig skamset till halvstång.

Ibland känns det som att det är meningen att En framtida hemmafrus bekännelser ska sätta mitt feministiska hjärta i brand, och stundtals lyckas den i alla fall få igång ett litet tomtebloss i min bröstkorg. Charlies mamma jobbar på hotell, men mest ligger hon med män mot betalning. Det innebär att hon och Charlie inte måste svälta eller gå utan vinterkläder, och när Charlie blir överfallen och behöver vård betalas läkarnotan på samma sätt. Det är visserligen sorgligt, men trovärdigt och intressant att läsa om. Problemet är bara att mamman ändå blir en platt karaktär. Hon är inte en moderfigur som ibland måste prostituera sig, eller ens en kvinna med stark sexdrift som vill ligga med alla och därför gör det trots att samhället fryser ut henne.

Efter att Eldestrand ”avslöjat” (det var uppenbart ganska tidigt i boken) att Charlies mamma är prostituerad så gör hon nämligen inte längre något annat. Nästan alla scener involverar att hon säljer, har sålt, eller ska sälja sex. Hon är inte en mångfacetterad kvinna som även prostituerar sig, hon slutar ha andra egenskaper och definieras nästan uteslutande av att sälja sex. När hon inte drar upp kjolen, drar hon upp nya cigaretter ur behån, kallar Charlie för ”jänta” och häver ur sig någon livsvisdom som oftast har att göra med att karlar är odugliga och överklassen är ond.

Charlie själv är tyvärr ganska tråkig. Inte ens att hon börjar giftmörda sina fiender blir något karaktärslyft för henne, för hon tänker fortfarande bara på samma gamla saker. Hon vill bo på Gräddhyllan, stadens lyxigaste område. Hon skäms över sin mamma. Hon upprepar ständigt sitt mantra ”utan ring får han ingenting” för att uttrycka sin ovilja mot utomäktenskapligt sex. Hon beskriver hur fruktansvärt illa hennes granne Mäsk-Ville luktar (hennes mamma är dock godhjärtad nog att ha sex med honom ändå). Hennes bästa vän blir gravid med en oduglig kille (”utan ring får han ingenting” hade kunnat förhindra det!). Charlie har ihjäl några personer, men är ändå plågsamt mesig. Hon träffar Drömprinsen (en cool raggare från storstaden) och längtar efter att få vara hans ”girlfriend”.

Jag önskar verkligen att jag hade fler bra saker att säga om En framtida hemmafrus bekännelser. Elin Eldestrand är inte en oskicklig författare, och jag tror verkligen att hon har potential att skriva något riktigt bra. Hon måste bara hålla sig borta från att vara övertydlig. Man kan skriva en bok om klasskillnader där alla rika inte är svin. Vissa sådana detaljer (som den vansinnigt rika kvinnan som bär päls inomhus) gör boken rolig, men överlag känns Luddinges invånare inte särskilt trovärdiga.

Berättelsen skär sig med berättarstilen: det kanske är menat som ett nyskapande stilgrepp, men det funkar inte för mig. Att läsa en bok där språket är lika lättillgängligt och fullt av upprepningar som en ungdomsbok från Wahlströms, men som faktiskt handlar om död, övergrepp och social misär skapar en ganska obekväm läsupplevelse. Att Hoi Förlag väljer att marknadsföra den som ”feel-good” är bara underligt.

Jag tror att Elin Eldestrand kan bättre än såhär.