Recension

: Stormen
Stormen: en berättelse Steve Sem-Sandberg.
2016
Albert Bonniers Förlag
6/10

Det dunkla

Utgiven 2016
ISBN 9789100155100
Sidor 273

Om författaren

Steve Sem-Sandberg (född 1958) är bosatt i Wien. Han har skrivit en rad romaner, bland annat dokumentärromantriptyken Theres (1996), Allt förgängligt är bara en bild (1999) och Ravensbrück (2003), om starka centraleuropeiska kvinnor. 2009 fick han Augustpriset för De fattiga i Lodz. Boken nominerades följande år även till Nordiska rådets litteraturpris och har utkommit i mer än 25 olika länder och nominerats till flera stora internationella litteraturpriser. När romanen De utvalda publicerades i Sverige 2014, blev den nominerad till Augustpriset.

Sök efter boken

Andreas återvänder till en ö utanför Oslo där han växt upp tillsammans med sin syster Minna och deras fosterpappa Johannes. Minna är död sedan flera år och Johannes har precis, gravt alkoholiserad, gått ur tiden. På ön vilar det förflutna, ja det vältrar sig runt sig självt, och gångarna in i samtiden är många. Vilka är familjen Kaufmann, den familj som från början ägt hela ön? Vad var det egentligen för koloni de byggde upp? Hur såg deras samröre med nazisterna ut under ockupationen? Hur ser egentligen relationen mellan Andreas, Minna och familjen Kaufmann ut? Och vad hände med Andreas och Minnas föräldrar – de som så hastigt lämnade ön?

Språket i den här boken får mig stundtals att förlora riktning och tid.

Efter ett par timmars sömn är jag på benen igen. Det är gryning nu, men nattens månskära sitter kvar som en benflisa i en himmel som är helt genomskinlig, men spröd och onaturligt tunn som glas och med ett vagt turkosfärgat stråk i det blå. I söder har resterna av gårdagens oväder lagt sig som en sadel av mörka moln över skogsranden, luften är varm och fuktig efter nattens regn och luktar vårlikt fränt av bark och öppen jord.

För mig är det den största behållningen av den här boken, de stundtals onaturligt vackra ögonblicksbilderna som fångar något i en text som omedelbart känns självklar men samtidigt får mig att se världen med en nyans som jag inte tidigare förnummit.

Ofta när jag läser en bok får den efteråt i mitt minne en färg – och färgen för Stormen är blågrön och otydlig. Trådarna är många, de är inte svåra att följa, men på något sätt lyckas de aldrig engagera mig, trots att dramatiken i berättelsen är stark.

Men kanske är det just det författaren ämnade göra? På baksidestexten läser jag att Sandberg tagit upp trådar från William Shakespeares sista pjäs Stormen. Pjäsen brukar ofta beskrivas som just hemlighetsfull och drömlik – liksom boken. Ändå önskar jag att det fanns något i Sandbergs bok som förde mig in starkare i skildringen och förmådde skapa engagemang för alla dessa människoöden som rör sig genom sidorna, för det skulle berättelsen verkligen vara värd.

Matilda Gomis

Publicerad: 2016-10-01 00:00 / Uppdaterad: 2016-09-30 17:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6701

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?