Recension

: Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer
Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer Salomon Schulman
2010
Nya Doxa
8/10

Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet

Utgiven 2010
ISBN 9789157805638
Sidor 256
Först utgiven 1996

Om författaren

Salomon Schulman (född 1947) är skribent, författare, barnläkare och översättare. Han föreläser också om jiddisch vid universitetet i Lund, och har skrivit böcker om såväl medicin som språk och kultur – däribland Bläck och blod (1993), Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer (1996), Ur själens getto. En judisk dagbok (2002), och Vår barnläkarbok (2009).

Sök efter boken

En sak som slår en – och som naturligtvis borde vara fullkomligt självklar – när man läser till exempel Steve Sem-Sandbergs Augustprisvinnande De fattiga i Lodz är vilka mängder av olika människor som trängdes ihop i de judiska gettona eller i förintelselägren. Olika klasser med olika kulturer, olika språk och från olika länder.

Självklart, men ändå lätt att glömma bort. Och det är skrämmande, för har man väl utan att reflektera över det accepterat idén om judarna som en enhetlig grupp, ja, är man inte halvvägs inne i nazisternas tankesätt då?

I Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer ger Salomon Schulman en betydligt mer nyanserad bild av en brokig kultur med alla möjliga uttryck, som alltid funnits mitt ibland oss, men förvånansvärt ofta som en egen, märkligt okänd parallell värld. Många med mig känner den säkert mest från skönlitteraturen och jiddischförfattare som Sholem Alejchem och Nobelprisbelönade Isaac Bashevis Singer.

Schulman, svensk författare och barnläkare, har ett högst relevant svensk-judiskt perspektiv inte minst på Förintelsen och Sveriges förhållande till den. Att det knappast är särskilt smickrande för Sverige behövs väl inte ens påpekas. Själv läkare har Schulman särskilt fäst sig vid de svenska medicinare som under kriget gick samman kring kravet att vägra tio judiska kollegor en tillflyktsort i Sverige.

Jiddischland är en djupt personlig betraktelse kring judisk kultur, kring språk, litteratur, film, historia, politik och religiösa åskådningar. Den är också en stark skildring av Schulmans egen familj och dess historia. Schulmans föräldrar kom från Polen, via förintelselägren, efter kriget. Själv föddes han i Sverige. Sin polskfödde äldre bror fick han aldrig träffa. Han slogs ihjäl under kriget, men finns där som ett evigt tomrum i familjen.

Till USA var det tänkt att de skulle, men fadern diagnosticerades med tuberkulos och släpptes inte in i det förlovade landet. Som vuxen granskar läkaren Schulman sin fars journaler. Där finns ingen tuberkulos.

Kanske hade hans läkare deltagit i de antisemitiska medicinardemonstrationerna år 1939? Inte vet jag, ty hittills har jag inte träffat på en enda äldre kollega som då jag frågat sagt att de deltagit, trots den nästan totala uppslutningen.

Erfarenheterna från kriget, antisemitismen och skräcken för antisemitismen vilar som en skugga över de invandrade judarna.

I Malmös tidiga femtiotal, bland Folkets Parks tjutande karuseller: de står i sina poplinrockar och filthattar. Fyra är allvarligt tysta, den femte talar timvis. Om kriget, det förbannade kriget, vad de varit med om. Jag håller min far i handen. Det talas lågmält, jag har hört deras historier gång på gång. De böjer sig framåt mot varandra, som pingviner. Ingen skall få reda på att vi är judar. Själv gick jag i kristen söndagskola också, och visste lika mycket om Jesu historier som om deras. Jag fick under inga omständigheter berätta för mina kompisar att jag var jude. Vi var från England, hette det. Judestjärnorna var fastgjutna i våra själar.

På så sätt blir jiddischkulturen och språket en nästan hemlig kultur, ett ickeofficiellt språk. Långt upp i tonåren, skriver Schulman, utelämnade han, tillfrågad om sina språkkunskaper, jiddisch. Det talades ju bara med den närmaste kretsen, med människor som tillfrågade av utomstående påstod att det var tyska.

Med min skoltyska som referens hade jag svårt att tro att någon överhuvudtaget skulle svälja den nödlögnen. Men när allt fler gojim präktigt konstaterade att det då måste handla om schweizerdeutsch och fick ett glatt nickande till svar höll jag på att spricka av skratt.

Dessa upprepade scener var förstås rotade i en judisk tragi-komik. Jiddisch utgjorde deras kastmärke och det språk som deras lidande hade uttryckts på. Det gällde för dem att till varje pris dölja skamfläcken av att ha varit de utvalda Unter-menschen, hånade av alla och envar.

Med ytterlig tveksamhet, om ens alls, förmedlade de sitt idiom till oss. Många av dem ville inte se oss som nästa sekunda generation, iklädda värnlöshetens språkdräkt.

Men Schulmans fascination för språket och kulturen, för ”oförskräckthetens och fräckhetens jiddisch” fascinerar i sin tur. Också hans svenska bär här och var smak av något annat, nästan upphöjt, som när han beskriver Singer som skräddare:

hans tråckliga språk, med oväntade vändningar och skutt bortom logikens anständighetskrav, kännetecknade ju dessa polskjudiska skräddare.

De var aldrig skräddarmästare i den svenska meningen, utan i ordets bemärkelse – en språkets mästare. Med sin flinka nål hittade de alltid rätt. Och det stack till i hudkostymen så precist att till och med ens vrål punkterades. De mästrade en finurligt och skrädde aldrig orden.

Det är ett språk och en kulturhistoria som befinner sig i ett fantasieggande gränsland, ett gränsland som det är nästan omöjligt att efter att ha läst Schulmans bok inte vilja veta mera om.

Ella Andrén

Publicerad: 2011-03-19 00:00 / Uppdaterad: 2011-03-13 22:57

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4074

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?