Det blir 1950-tal och 60-tal. Barnen blir tonåringar, vuxna. Maj och Tomas är medelålders, kanske till och med gamla. I alla fall Tomas börjar närma sig pensionsåldern, men familjeföretaget, där han jobbat hela livet trots att han kanske egentligen velat göra något helt annat, har svårt att hänga med i de nya tiderna. Snart står de utan inkomster till att underhålla våningen, sommarhuset, bilen, båten och barnen.
Ja, nya tider stundar i tredje delen av Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Hemmafrun, som haft en så bärande ställning i 40- och 50-talets folkhem, ifrågasätts. Är hon kvinnoförtrycket personifierad? Den tärande när allt fler kvinnor behövs på arbetsmarknaden?
Hon kommer så i kläm, Maj. Ja, Tomas också. Nog framstår det som könsrollernas tragedi, den där strikta arbetsuppdelningen. Den som gör att de knappt ens har det gemensamma livet gemensamt. Tomas kämpar med familjens försörjning, med släktens och bekantskapskretsens förväntningar på honom som drivande entreprenör snarare än anställd och så förstås med sin ångest och alkoholism. Maj står ensam och ouppskattad med sin städning och bakning. Vågar inte ens fråga om lägenheten är betald eller inte.
Och så är det ju barnen, omsorgen Maj har så svårt att uttrycka annat än i förmaningar om fönsterputsning och fläckborttagning. Barnen som har allt, som inte ens kan fatta hur torftigt Maj själv hade det när hon växte upp. Barnen som, precis som Tomas och hans stora släkt, tar hennes eviga markservice för given.
Det är oerhört sorgligt, men också ganska fint. Tillfredställelsen i det lilla. Sammanhållningen som ändå uttrycks när släkten mobiliserar kring den av dem som förlorat sin hustru, kommer med mat och en stunds sällskap. Eller hjälps åt att passa en dement make, så hustrun kan få gå på kafferep någon enda gång. (Jo, det är ju fruarna som bär upp den där sammanhållningen.) Omtanke genom köttbullar och rena lakan. Sådant är faktiskt också viktigt.
Det är förstås en del av förtjänsten med Sandbergs trilogi, det där synliggörandet. Att skriva livet, det vanliga, vardagliga, med sina upp- och nedgångar. Krämporna, konflikterna, men också glädjeämnena, de där stunderna när alltsammans verkat meningsfullt. Värt.
I Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris har Kristina Sandberg funnit en kongenial ton för att gestalta det där livet. Oron, omsorgen, hantverkets glädje och eftertankens kranka blekhet. Är det verkligen dags att lämna Maj och hennes familj nu? Jag vill faktiskt inte. Är sista ordet verkligen sagt?
Kanske, kanske inte. Nog finns här en öppning att berätta vidare? Trilogin börjar med ett ”Och” och slutar på sätt och vis likadant. Livet pågår.
Publicerad: 2014-11-24 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-14 19:03
Inga kommentarer ännu
Kommentera