När Lilly möter Haren och Kopparormen så går det på ett kick: de presenterar sig och sedan är de vänner. Resten av boken utspelar sig sedan i skogen där de mötts, medan vännerna gör inget särskilt: ligger och tittar på träden, leker husdjur, bjuder varandra på middag. Ingenting särskilt händer, inga maktkamper utspelas heller: vännerna tar varandra för vad de är och utmanar inte det invanda.

Det Eva Lindström lyckas med att skildra i den här boken är den självklara vänskap som kan uppstå utan att det krävs så mycket ord för att bekräfta den: den bara finns där. Man vet att man är vänner, man är trygg i varandras sällskap och allt känns lugnt och enkelt. Vänskapen är något avskilt från alla andra och också skyddat från tiden, det kommer alltid att vara vi, det kommer alltid att vara så här. Men självklart finns det hot också mot detta tillstånd: och tiden är ett av dem, andra människor är ett annat.

Så fort en ytterligare person kommer in i bilden så förändras vänskap, det vet alla som någon gång velat leka själv med sin kompis och tvingats bjuda in en tredje. Dynamiken i relationer hänger på vilka som ingår i dem. Här behöver Lilly, Haren och Kopparormen aldrig riskera något – de befinner sig boken igenom i ett eget litet universum, skogen, där de knappt ens påminns om att det finns något, eller någon, utanför. Det som istället förändrar relationen i Vi är vänner är tiden, som går, och som låter sommar bli höst och vinter, som låter Kopparormen gå i idé och Haren bli upptagen med att överleva i det kalla.

Lilly berättar detta långt efter att det har hänt, och hon berättar sakligt, utan egentliga emotionella undertoner. Det finns ingen sorg, det som möjligen finns är en undran över vad det var som hände när sommaren tog slut och vänskapen försvann. Många vänskaper slutar ju just så här: inte i gråt och tandagnissel utan i tidens gång, världens långsamma förändring. Det handlar kanske också om en underliggande insikt hos Lilly om de tre vännernas olikhet: i just det läge där de träffades så kunde de också vara vänner, men i längden var det inte så.

Som läsare hade jag kanske önskat en något mer dramatisk berättelse och jag har tyckt mer om en del andra av Eva Lindströms böcker. Men Vi är vänner hör till de mer raka berättelser hon skrivit och den är dessutom rolig. Bildmässigt är världen som vanligt hos Lindström ett slags flytande akvarelltillstånd, här befinner vi oss nära marken i skogen, med de stora stammarna alldeles intill liksom olika svampar och blommor. Ett riktigt mikrokosmos i gula, gröna och bruna toner och med huvudpersoner vilkas kroppsspråk och ansiktsuttryck – fångade i små förändringar inte minst i blickarna – samspelar fint med texten och visar på de små nyansförändringar som ändå sker i relationerna boken igenom.