Eva Lindström fick inte Augustpriset i år heller, men någon gång hoppas man att en egensinnig barnbok kan få gå före en socialrealistisk ungdomsdito, hur bra den senare än är. För Eva Lindström är något alldeles eget, både när det gäller text och bild.

Årets Lindström handlar om Alf som inte tycker om vatten. Denna något udda fobi behandlas med precis det allvar den förtjänar när Alf själv berättar om den. Det är en fobi som gränsar till det lockande, och Alf är knappast ointresserad av vatten även om han inte gillar det. Han räknar upp en försvarlig mängd former vatten kan ta sig: “regn, sjöar, älvar, pölar, hav, diken…” , och han återger med en äckelblandad besatthet de tilfällen när han råkat i problem med det flytande elementet: som när han och hans kompisar var vid plaskdammen och hans ben råkade bli blött, som när han ramlade ur en kanot.

Det finns en grundläggande respekt för barnets egen upplevelse i Lindströms bok, samtidigt som man som vuxen kan se att fobin också är ett sätt att undkomma svåra situationer, att skaffa sig kontroll över det okontrollerbara och att få fundera över något fascinerande utan att behöva omfamna det helhjärtat. Även Lindströms bok I skogen handlade om barns vilja och möjlighet att kontrollera sin omgivning, och jag ser ekon av barnen i den boken i Alf.

Speciellt i bilderna finns dubbeltydigheten – Alf befinner sig nära vatten i stort sett boken igenom. Han är (spelar?) ointresserad men har alltid koll på vad som händer, också det något djupt igenkänneligt rent psykologiskt, att vilja vara med och känna till och sedan själv få välja hur mycket man engagerar sig. Den enda bild där han verkligen ger sig hän är den där vattnet har frusit till snö och barnen åker pulka – och den bilden är också ett under av fart och lycka, det som uppstår när man kan släppa kontrollen och ändå behålla den.

Förstås handlar all fobi om kontroll, och i det avseendet kan fobi för vatten vara väl så rationell som andra fobier. Det är ett stort och ofrånkomligt element, gåtfullt, starkt och till synes oändligt. Lockande och skrämmande, något vi är beroende av men inte kan kontrollera – inte minst när man tänker på klimatförändringarna vi nu står inför. Kanske är det mest konstiga med världen att det inte är fler än Alf som lider av vattenfobi.