Eva Lindström prenumererar närmast på Augustprisnomineringar. Inte så konstigt eftersom hennes böcker alltid är såväl intressanta och vackra som utmanande. Och årets Lindström är faktiskt än mer komplex än hennes tidigare. Det handlar om Maggan, Snuten och Trim som bor i skogen. Och det handlar om skogen själv, som fyra sidor in i boken bestämmer sig för att åka på semester.

Vem som har kontroll över skeendet är det centrala i den här berättelsen. Trim, som är den som berättar, fastslår redan i bokens tredje mening att det är hon och hennes kompisar som bestämmer. Det visar sig sedan inte stämma, inte nog med att träden helt självsvåldigt ger sig iväg, det blir dessutom kall och blåsig vinter utan att barnen alls bestämt det. Deras första reaktion är ensamhet och rädsla, men sedan tar de tag i den nya tomma värld de befinner sig och ”ordnar med det lilla som finns kvar i skogen”. De saknar träden men övervinner rädslan och mot slutet kan de tackla även situationer som de själva inte stipulerat.

Lindströms bilder är typiska, flytande färgfält som här täcker hela sidorna och ger en stark känsla av man befinner sig inne i dem. Att det konsekvent rör sig om bilder som ligger över hela uppslagen bidrar också till den känslan. Trädens kronor ligger ofta utanför bilden och det finns en känsla av rörelse i bilderna inte bara när blåsten drar i kronorna. Färgerna är milt vattniga: gula, bruna, gråa, blåa. Men de varierar ändå starkt, med den cykliska gången i berättelsen; årstider skiftar, från sensommar till vår och sommar igen. Att träden försvinner kanske bara är en mer drastisk version av det faktum att de i verkligheten dör lite grann varje höst för att sedan åter blomma till våren?

Om man vill kan man tolka träden som vuxengestalter som överger barnen (i alla fall i deras ögon), om man vill kan man se ett naturförstörelsetema i den ödsliga slätt som kvarstår när träden försvunnit. Men man kan också bara se en bok om barn som leker. Det är hur som helst en bok som inbjuder till tolkningar, och som är rik nog att rymma många.