Eva Lindström är nog den mest anarkistiska bilderbokskonstnär jag vet. Hon följer inga regler för hur en bilderbok ska se ut, varken bild eller textmässigt. Hennes figurer är kantiga och runda om vartannat, färgerna långt mer impressionistiska än verklighetstrogna. Berättelsen om Lage, den lakoniska ugglan som arbetade med att borra hål i väggar i affärer och sedan startade en flygskola, är en av de bästa bilderböcker jag någonsin läst. Sedan är det inte alla barn som förstår den. Inte alla vuxna heller för den delen. Men de som gör det älskar den.

Jag rymmer! har ett klassiskt barnbokstema – det handlar om att rymma hemifrån och undra om man är saknad. Huvudpersonen är ett får, och efter en natt ensam i parken bland geometriskt formade, vattenfärgsmålade träd i lilatoner, så flyttar fåret hem till en mård med en rastamössa full med nötter. Där har de grillfest med andra djur och fåret ”pratar lite med en gök”. Det är absurt på ett väldigt rättframt sätt. Som i skildringen av fårets första möte med mården:

Första natten sover jag i parken.
Det är ensamt.
Klockan halv tolv hör jag steg i gruset.
En mård kommer gående.
- Hej, säger jag.
Mården skriker högt och springer därifrån.
Det händer inget annat.
Jo. Jag somnar.

Och om historien är klassisk så saknas här det väntade slutet. Fåret och mården smyger runt fårets gamla hage, där ”det gamla gänget drar omkring” och inget särskilt händer. Till sist blir fåret tvungen att skicka ett vykort och uppmana de andra att leta rätt på honom. För säkerhets skull skriver han upp adressen. Men när de andra fåren kommer vill han inte följa med tillbaka. Istället stannar han i mårdens hängmatta medan mården lagar mat och klipper gräs runtomkring. ”Det är skönt att vara rymling”.

Precis som många av Lindströms andra är också den här boken mycket bra. Men den tar några läsningar, och den kräver en del av sina läsare. Uppmärksamhet och ett filosofiskt sinne kan vara bra till att börja med. Den som vill ha svar på precis allt ska inte heller välja Eva Lindström. Lösa trådar lämnas med välbehag i de flesta av hennes böcker, öppna slut är ett signum. Man förstår sig aldrig riktigt på figurerna, de undandrar sig enkel analys och gör tvärt om när man tror man vet vart de är på väg. De vägrar att bli etiketterade, fortsätter att vara anarkistiska. Det är det enda man kan vara säker på.