Shhht. Shhht. Shhht.

I en snöig skog sitter en man och slipar en kniv. Snön dämpar ljuden och fryser själva luften. Han sitter där och försöker minnas, berätta för sig själv vem han är.

Runt om honom vandrar både djur – älgar och änder, de som alltid varit där och de som reser fram och tillbaka – och människor, två grupper av män och kvinnor (kanske verkliga, kanske inbillade, kanske levande, kanske döda) som kommer och går som drömska teatersällskap, drar sina repliker och interna skämt och försvinner bland träna igen. De försöker förstå mannen som sitter där, ensam, tyst, slipar sin kniv och knappt verkar märka av deras existens. De behöver honom.

Gör i ordning den här främlingen för hans främlingsroll. Tala till honom som om du kände honom. Hitta på ett namn åt honom. Hitta på en härstamning och en födelseort och en ålder, hitta på önskningar och dagdrömmar och ett smärtfritt minne. Slå i honom att han kommer att frukta ensamheten om ni ger er av.

Den svenska förortsromanen har fått ett rejält uppsving på senare år, med plats för både Alakoskis realism, Kuklarz svarta humor och Ajvide Lindqvists skräckvisioner. Men sällan har den sett ut så här. I Barakats bok är Stockholmsförorten Skogås just en skog vid ett halvfruset vattendrag där eviga vandrare går i cirkel, bär mask och talar i gåtor; en förmodern drömvärld där det ännu är hundratals år till shoppingcentra och pendeltåg, men där man ändå någonstans mellan raderna anar betongen som svävar högt över marken, gruppbildningen, behovet att se andra som andra… och skymtvis, i drömmar och minnen (som om det fanns en skillnad mellan de två) varmare trakter och en gemensamhet som gått förlorad. Nyckelordet är främlingskap, men vems, och inför vem?

Det är vackert, det är poetiskt, det är genomsyrat av både sorg och humor, och det är i långa tycken snudd på obegripligt. Det är, åtminstone för mig, den sortens roman (om det nu ens bör kallas roman – fundering? prosapoem? meditation? drömtydning?) där man antingen ger upp hoppet om att förstå exakt vad som händer och varför och bara låter intrycken och stämningarna svepa över en, eller jagar sig blind efter meningen i varje replik, varje uppenbart symbolisk karaktär, varje lösryckt referens. Fast vem vet, kanske saknar jag bara nyckeln. Kanske är det jag som är främlingen här. Kanske är jag inte slipad nog.

Snart faller snön. Det är mörkt i Sverige, och man talar inte alltför högt. Var inte främmande för dig själv.

Shhht. Shhht. Shhht.