Han är litegrann genomskinlig, Frank i Eva Lindströms Augustnominerade bilderbok Alla går iväg. Genom hans grå, overalliknande klädsel kan man ibland ana de stora, nästan tomma bakgrunderna, färgfälten i melankoliska toner som får Frank att se precis så där liten ut som han säkert känner sig.

”Det här är när alla går iväg”, inleds boken. ”Och Frank blir ensam.”

Allting är alltid som vanligt,
det är som vanligt bara.

Hemma gråter Frank i kastrullen, häller i socker, rör om noga och kokar upp.

Det ska koka i en timme, eller ännu värre, två timmar kanske.
Eller tre.
Han bestämmer själv.

Också denna mer absurda praktik, att de andra har roligt tillsammans medan Frank kokar marmelad av sina egna tårar, är tydligen precis som vanligt. Det är knasigt, men har också något provocerande självbestraffande, nästan njutningsfullt eländigt över sig. Som ett barn som tänker ut hemskheter att råka ut för så de vuxna ska få ångra sig bittert.

Till slut öppnas en möjlighet för att de andra kanske kan bjudas in på te och rostat bröd med tårmarmelad, men det slutar ganska abrupt. Kan de bli vänner? Kan de förlåtas? Finns det något att förlåta? Ingen har egentligen sagt att Frank inte får vara med. Det framgår inte hur påtvingad eller självvald hans ensamhet är, bara att den gör honom olycklig.

Det här är definitivt en bilderbok att prata mycket om. Den innehåller betydligt mer frågor än svar. Det är kanske också dess styrka, att den lämnar så mycket att tolka. Är Frank en liten smula ny på sista uppslaget, eller är det snarare omständigheterna, de potentiella vännerna som lämnat en ny öppning? Är det bra eller dåligt att han dragit sig undan? Och vad händer egentligen om man bjuder andra på sin tårmarmelad?