Recension

: Vägar hem
Vägar hem Alejandro Zambra
2015
Natur & Kultur
8/10

Hemmablind

Utgiven 2015
ISBN 9789127141209
Sidor 174
Orginaltitel Formas de volver a casa
Översättare Annakarin Thorburn

Om författaren

Alejandro Zambra (född 1975) är verksam som författare i Santiago. Han har ett prisbelönt och uppskattat författarskap bakom sig. Vägar hem blev internationellt uppmärksammad och har översatts till en rad språk.

Sök efter boken

Vi vill gärna tro att litteratur, konst och intellekt är bålverk mot diktatur och förtryck. När demokratin vacklar är det historieberättarna som sätter upp ett varnande finger, det är de som kastas i fängelse som oliktänkande, det är de som i smyg skriver upprop på toalettpapper och sprider dem som underjordiska fotokopior, det är de som i efterhand skriver uppgörelser och varnar framtida generationer för att göra samma misstag. Du kan döda en man, men du kan inte döda en idé. Victor Jara, dina sånger ska inte bli glömda.

Skitsnack, sade Roberto Bolaño i Om natten i Chile. Visst fanns de som stod upp, som valde att riskera både frihet och liv när motståndare till Pinochet-regimen staplades på fotbollstadium eller bara försvann, men de flesta var – kanske fullt förståeligt – inte dummare än att de såg vart vinden blåste. Böcker fortsatte ges ut, författarkarriärer fortsatte, berättelserna målade snällt innanför självcensurens linjer; visst fanns det kanske brister i samhället, men de slapp i alla fall vänsterextremister. Jag såg er, skrev han, jag såg er välja tryggheten i konsten framför dess fömåga att utmana, jag hörde hur tyst det blev fast folk fortsatte prata som om ingenting hänt.

Men det var ju just det, han såg det. Vad återstår för dem som växte upp efteråt? Alejandro Zambra – huvudpersonen i Vägar hem – föddes, precis som sin namne författaren, 1975. Han var 15 år när diktaturen föll, hela hans barndom utspelade sig i den trygga famnen hos en familj som på sin höjd var lite obekväma på fotbollsmatcher, demokratin kom samtidigt som han flyttade hemifrån och blev det nya normala, även om hans far då och då mumlar att på Pinochets tid var det i alla fall ordning och reda. Han har inga egna erfarenheter av vad det var som försvann i en mansålder, ingen berättelse att hänga upp det på.

För mig var Pinochet en person på teve som ledde ett program utan bestämda tider, och jag hatade honom för det, för de tråkiga »viktiga meddelandena till allmänheten« som avbröt de andra programmen när de var som bäst. Sedan hatade jag honom för att han var ett jävla as, en mördare, men på den tiden hatade jag honom bara för de där olägliga inslagen som min pappa tittade på utan att säga ett ord, utan någon annan reaktion än att suga extra kraftigt på cigarretten som alltid satt som fastsydd mellan läpparna.

Men han har ett tydligt minne: Jordbävningen som drabbade Santiago 1985, hur hela grannskapet möttes i de improviserade tältlägren på gatan och samlades runt en stor brasa, och hur han träffade en flicka som var några år äldre än han och som bad honom hjälpa till att hålla koll på en mystisk typ i grannskapet och rapportera till henne vad han höll på med. Det ryktades att han var kommunist, eller kanske kristdemokrat, ord som helt saknade annan betydelse än att det var något de vuxna då och då pratade om. Det är en lek som grannbarn har lekt i alla år: Spionera på fula gubben. Men vad betydde det då? Han tror nu, som vuxen och aspirerande författare, att det finns en roman i det, en roman där hans föräldrar måste vara med också, och han själv förstås. Om han bara kan hitta en tillräckligt oberoende röst, en objektiv och stor författare, en som tydligt kan avtäcka och förklara allt det där till ett mästerverk.

Romanen är romanen om föräldrarna, tänkte jag då, tänker jag nu. Vi växte upp med den uppfattningen, att romanen tillhörde föräldrarna. Vi förbannade dem och skyddade oss samtidigt, lättade, i den där dimman. Medan de vuxna dödade eller dog satt vi och ritade i ett hörn. Medan landet föll i bitar lärde vi oss att prata, gå, att vika servetter till båtar och flygplan. Medan romanen pågick, lekte vi kurragömma och gömde oss, försvann.

Så författaren – i romanen, alltså, inte författaren själv – börjar nysta. Försiktigt ställa frågor till sina föräldrar. Leta upp grannflickan 25 år senare, försöka ta reda på vad hennes historia var, vem den där mannen var, vem hon blev. Tjata på sitt ex att hon ska läsa utkasten, förstå hur han blev den han är. Hur kan han skriva en roman som blir något annat än en självgod bortförklaring, hur kan han förstå, om det enda han har att gå på är sina medfödda skygglappar? Vad har den första ”fria” (vad det nu betyder) generationen att bygga på, annat än skulden över att de inte visste priset för sin trygghet?

Vägar hem är en lurig kortroman, som rör sig från barnets nyfikna naivitet till den luttrade författaren som aldrig behövt stå för något kontroversiellare än smågräl med farsan. Zambra – författaren, inte karaktären – leder oss med genom minnenas och efterhandskonstruktionernas lager, vrider och vänder på romanen han ska skriva om romanen han ska skriva, leta efter ett språk som räcker. Den vägrar slå på stortrumman, bara luckrar upp runt det där outsagda traumat och gör det så lekfullt och humoristiskt att sorgen och maktlösheten i slutet träffar desto hårdare.

Det är tur att det skrivs böcker som den här, så att vi vet att det aldrig kan hända igen. Den här gången menar vi det.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2016-02-02 00:00 / Uppdaterad: 2016-01-31 21:22

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6447

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?