Horor som mördar är den andra av fyra novellsamlingar skrivna av Roberto Bolaño som bokförlaget Tranan ger ut i översättning av Lena E Heyman. Och om tonen var mörk i den första, Telefonsamtal, så är den snarare avgrundsdjup i Horor som mördar.

Det mest hoppfulla ögonblicket i de här novellerna är kanske när ett spöke bestämmer sig för att stanna kvar hos en nekrofil som förgripit sig på hans avlagda kropp – det är bara i hans närhet spöket känner sig riktigt trygg. Det säger en del.

Ett tema som går igen i flera av berättelserna är det tomma kärleksmötet. En hel drös med anonyma knull passerar revy. Oftast utan att det gör saker vare sig bättre eller sämre för karaktärerna. Många av dessa karaktärer är namnlösa, äger nästan inget annat än en versal. Andra skulle kunna vara namnlösa. Som främlingar rör de sig genom tillvaron; de iakttar, läser, röker, pratar, knullar som om de bara väntar på en sak: döden.

Vad ska man kalla det? Det som återstår när man skalar bort all underhållning, alla gester, alla försök att skapa mening här på ett gruskorn i ytterkanten av en oansenlig spiralgalax?

Strax efteråt går han in på en topless-bar. Han ber att få kamomillte. Servitrisen tittar på honom och skrattar. Det är en vacker kvinna, ungefär trettio, blond och stor. B skrattar också. Jag är sjuk, säger han, och fortsätter skratta. Hon gör i ordning kamomillteet. Den natten ligger B med en svart tjej som pratar i sömnen. /…/ Vad drömde du? frågar han. Tjejen svarar att hon drömde om sin mamma som nyligen dött. De döda är lugna, tänker B och sträcker ut sig i sängen. Tjejen svarar, som om hon hade läst hans tankar, att ingen som någonsin har varit med i världen är lugn. Inte i vår tid, inte i någon tid, säger hon med stark övertygelse. B får lust att gråta, men i stället för att göra det somnar han. När han vaknar på morgonen är han ensam igen.

B utläses förstås gärna Bolaño, men det är ointressant om det är författaren själv eller inte som figurerar i texten. För Bolaños fans, och de är många, rör sig även de här berättelserna i hemtama miljöer; först och främst själva Latinamerika men också den latinamerikanska diasporan i Europa och även någon enstaka utflykt till Afrika. Det är latinska män som pendlar mellan machismo och gråtmildhet och det är latinska kvinnor, starka och självständiga även om de i vissa fall råkar vara prostituerade. Ibland känns Bolaño som en latinsk utlöpare av de nordamerikanska beatförfattarna, men mindre självcentrerad och mer underhållande.

Det kanske kan verka klyschigt när man beskriver innehållet i berättelserna som ovan, men Bolaño hade ju den här förmågan att utvinna en ödslig skönhet ur sitt material. Och sällan så lyckat som i novellen ”De sista kvällarna på jorden”. En man, några år över tjugo, är på semester i Acapulco tillsammans med sin far. Fadern, som är i femtioårsåldern, är begiven på bordellbesök och spelhålor. Sonen är inte särskilt intresserad (han är mer begiven på att läsa fransk surrealistpoesi), men hänger allt som oftast med ändå på faderns utflykter.

De är väldigt olika men blodsband är blodsband och hur komplicerad relationen än är så förstår vi att sonen någonstans trots blandade känslor ändå gläds så ofantligt över att få vara med sin far. Men det varar förstås inte. Fadern är alltid på väg någon annanstans. På ett skumt spelställe i en avlägsen förort dit paret lockats uppstår en hotfull situation. Våld går inte att undvika. De sista kvällarna på jorden tar sin ända. Om det är bildligt eller rent bokstavligt för det udda paret låter sig inte sägas och det spelar heller ingen roll. Bandet mellan far och son är dömt att på ett eller annat sätt brytas upp – och det är för evigt.

Bolaños lägstanivå är hög men de tre sista texterna i samlingen har lite karaktär av stilövningar och håller enligt min mening inte samma höga klass som de övriga. Men oavsett detta, och avsett om man är fan eller inte, så är det att bara att köra på: det är aldrig bortslösad tid att läsa en berättelse av Bolaño.