Recension

: Avlägsen stjärna
Avlägsen stjärna Roberto Bolaño
2017
Albert Bonniers Förlag
9/10

Bilder på en utställning

Utgiven 2017
ISBN 9789100127022
Sidor 145
Orginaltitel Estrella distante
Översättare Lena E. Heyman
Först utgiven 1996

Om författaren

Roberto Bolaño
Foto: Basso Cannarsa
Roberto Bolaño (1953-2003) var chilensk författare, men som motståndare till Pinochet tillbringade han en stor del av sitt liv i Mexico och Europa. Framför allt mot slutet av sitt liv producerade han ett antal böcker som hyllats av kritiker både i Sydamerika och internationellt. Bolaño finns rikligt översatt på svenska.

Sök efter boken

Avlägsen stjärna är historien om Carlos Wieder, en fiktiv chilensk poet och flygvapenofficer med många namn som har flera liv på sitt samvete. Det börjar oskyldigt nog med att historiens berättare deltar i ett litterärt kotteri i Santiago där han blir fascinerad av de begåvade systrarna Garmendia. De har dock bara ögon för den märklige Albert Ruiz-Tagle, ett av Wieders många alias.

Berättelsen tar sin början strax före kuppen i september 1973 och inom kort är spelplanen radikalt förändrad. Systrarna försvinner och Wieder gör en märklig karriär. Samtidigt som han som officer deltar i förföljelserna och mördandet av kuppens motståndare ger han flyguppvisningar där han skriver poesi på himlen med hjälp av rök.

Poesi och poesi, det är snarare klatschiga slogans av typen ”Döden är rening” och ”Döden är Chile”, som hämtade ur Marinettis italienska futurism. Berättaren som satts i fångläger men senare friges hamnar i Europa där han så småningom kontaktas av en detektiv som är på jakt efter Wieder. Detektiven misstänker att Wieder publicerat poesi under olika pseudonymer i högerextrema tidskrifter och behöver hjälp för att ta reda på om så är fallet.

Till det yttre påminner Avlägsen stjärna om en detektivhistoria. Brott har begåtts och förövaren är försvunnen. Men eftersom det är Bolaño så ligger tyngdpunkten här förstås på ett helt annat ställe. Kärnan i berättelsen är inte hur man finner skurken, det är en helt annan scen som fungerar som nyckelscen. Det har nu hunnit bli 1974. Wieders stjärna står i zenit och han blir ombedd att göra något spektakulärt i huvudstaden – något som skulle ”visa världen att det alls inte rådde någon motsättning mellan den nya chilenska regimen och den avantgardistiska konsten”.

Han arrangerar en fotoutställning i ett avskilt rum i en lägenhet men ser nogsamt till att ingen annan än han själv har sett fotografierna före vernissagefesten. Publiken är blandad och ändå inte: piloter, militärer, journalister, bildkonstnärer och ”en gammal högerpoet”. Det sorlas och samtalas förväntansfullt, berusningsgraden är måttlig. Wieder själv beter sig normalt och vänligt. Prick klockan tolv ställer han sig på en stol och förklarar att det är dags att låta sig uppslukas av den nya konsten. De inbjudna släpps in en och en i rummet med fotona. Festen pågår. Den första som kommer ut från rummet hinner inte till badrummet utan kräks i korridoren. Den andre som går in, en kapten, kommer inte ut igen. Festdeltagarna börjar ana oråd och tränger sig in i rummet. Efter att ha uppfattat utställningens innehåll tystnar alla.

Det verkade som om elektrisk ström från en högspänningsledning farit igenom lägenheten och gjort oss bleka, med förvridna ansikten /…/ Vi såg på varandra och kände igen varandra, vi hade förändrats och samtidigt var vi likadana som nyss, vi avskydde våra ansikten, våra miner var minerna hos sömngångare eller idioter. Några lämnade festen utan att säga adjö, men bland dem som valde att stanna blev en underlig känsla av broderskap kvar, svävande i lägenhetens luft.

Utställningen chockerar de församlade kuppsympatisörerna. Wiener förblir en gäckande skugga och en gåta för läsaren. Vem är han? Var ligger hans sympatier egentligen? Här blottläggs en del av Bolaños litterära mästerskap. Det undflyende och dubbelbottnade skaver. Det tillåts vara just mångtydigt utan att bli onödigt mystifierande eller banalt. Mästerlig är också den litterära men ändå glasklara och precisa stilen som så väl kommer fram i Lena E. Heymans översättning.

Om man ännu inte beslutat sig för att ge sig i kast med Bolaños två tegelstenar, De vilda detektiverna eller 2666, så är Avlägsen stjärna eller de nyutgivna novellöversättningarna (två av dem recenserade här och här) en utmärkt startpunkt för att utforska detta magnifika men alltför tidigt avbrutna författarskap.

Tomas Eklund

Publicerad: 2017-07-02 00:00 / Uppdaterad: 2017-06-29 23:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6999

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?