Så många likheter det finns mellan familjer och släkter – var de än befinner sig här i världen. Det konstaterar jag när jag läst ut Ljuset bakom ögonen av finländske Tommi Kinnunen. Boken är hans andra, en fristående fortsättning på debutromanen Där vägarna möts. Den här gången välkomnas jag in i 1950-talets Finland och färdas genom årtiondena fram till idag.

Först inleds romanen med ett vackert brev formulerat av en far till sitt ofödda barn. Därefter följer en rå skröna om en kung som pissar i en fjällfors. Men sedan startar huvudberättelsen med Helena när hon som nioåring ska flytta till ett skolinternat för blinda barn i Helsingfors. Det är ett geografiskt avstånd på flera timmars tågresa mellan barndomshemmet och stenstaden i söder. Föräldrarna vill att hon ska kunna leva självständigt och inte vara beroende av andra människors goda vilja. Den hemlängtande Helenas upplevelser skär i hjärtat, men hon anammar rationellt samhällets så kallade framåtskridande och samtidigt ingenjörsmässiga syn på sina medborgare. När hon når vuxen ålder har hon såväl egen bostad som ett yrke.

Tuomas är Helenas systerson och tillhör en yngre generation, sannolikt den jag själv tillhör. Igenkännbara tidsmarkörer hittar jag i form av 1970-talets teveapparat som rullas in i skolans klassrum och i nästa årtionde musikspelare av märket Sony Walkman. Han lämnar sin hembygd främst av anledningen att vilja slippa dölja sitt sanna jag. Hans homosexualitet och vilja att bli bemött likvärdigt och med respekt gör livet i norra Finland omöjligt. Det visar sig inte bli mycket lättare i Åbo, där han studerar ekonomi och senare får arbete på bank. Samhällets fördomar gör att han lever ett dubbelliv. Men det funkar någorlunda och han visar sig ha tiden på sin sida.

Båda tillbringar barndomen på ödsliga landsbygden där det är nära till fjället och tallmoarna. Fram växer en bild som också varit synlig i Sverige, att det tidvis i historien varit mer statusfyllt att bo i staden än på landsbygden. En person som talar bred och bräkig dialekt har setts som bonnig och fenomenet att stadsbor inhandlar prylar som uppvisningsmaterial känns nog igen i utvecklingen efter andra världskriget på många ställen i världen.

Helena tecknas från ett jagperspektiv och Tuomas från ett tredjepersonsperspektiv. Det är ett smidigt grepp som gör att karaktärerna inte sammanblandas när tidsplanen växlar. Berättelsen vindlar vidare och visst är det fascinerande att Kinnunen inte var färdig med persongalleriet från förra romanen?

I förra romanen upplevde jag en viss distans till människorna som skildrades, men inte den här gången. Helt reservationslöst kliver gestalterna in i min bröstkorg och rumsterar om. Kinnunen är också insatt i samhällsutvecklingen och nog måste han gjort research på flera områden. Med denna kunskap skapar han högst levande personer med bultande hjärtan.

Jag skulle vilja skriva hem och berätta att luften i sovsalarna är full av återhållen gråt. I skydd av sina täcken tjuter barnen ut sin längtan efter sin mor och sina syskon. Sylvi gråter över sin kanin som hon inte fick ta med sig. Vi är alla blinda men det finns de som är mer än så. Sköterskorna viskar om dem när de tror att ingen hör. I deras prat förvandlas var och en till sin hemsocken.

Det märks också att Kinnunen tagit ett annat steg i sin berättarkonst. Från debuten minns jag hur hans skildring liksom fylldes av fotografiska scener. Historien var intensivt bildmässig och gjorde på så sätt en stilfull koppling till Helenas mor, fotografen Lahja. I den här romanen lyckas Kinnunen i stället väcka mitt muskelsinne och mitt sinne för det rumsliga. För berättelsens Helena är nämligen synintryck av underordnad betydelse. Primära är däremot rumsliga förflyttningar och allt hon söker med hörselns och känselsinnets hjälp. Hur någon rör sig, vad de säger, hur möblerna låter, dörrar som stänger ute röster – det är några gestaltningsexempel som gör läsupplevelsen så sällsam.

Mitt betyg blir högt för Ljuset bakom ögonen. Sällan möter jag romankaraktärer som har en så stark vilja och som inte låter sig kuvas. De har ett envetet driv och en imponerande stark vilja till livet när bakslagen drabbar dem. I familjerelationerna tillåts ambition men den skuggas i nästa stund av skuld och sårbarhet. Helenas bror Johannes, tillika Tuomas’ far, är endast en bifigur, men smyger fram i skarvarna som ett ljus. Han får kompromissa med sin mor och sin fru, stödja sina barn och vara den viktiga lillebror i Helenas liv som tillkommer honom. Då läsningen tar slut är jag omtumlad och jag torkar tårar som inte gick att hålla tillbaka. Så obevekligt är livet också. Det tar slut en dag.

P.S. Inspirationskällan till recensionens rubrik är dikten ”Du tror du kuvar mig, liv?” av Solveig von Schoultz.