Recension

: Den som stannar, den som går
Den som stannar, den som går: Åren mitt i livet Elena Ferrante
2017
Norstedts
9/10

#neverthelessshepersisted

Utgiven 2017
ISBN 9789113069760
Sidor 425
Orginaltitel Storia di chi fugge e di chi resta
Översättare Johanna Hedenberg

Om författaren

Pseudonymen Elena Ferrante debuterade 1992 med kortromanen L’amore molesto (Kvävande kärlek) och har givit ut ytterligare fyra romaner före den enorma succén med Neapelkvartetten, vars första del är Min fantastiska väninna.

Sök efter boken

Del tre av fyra, alltså. Vad säger man, egentligen? Har du läst de två första kommer du att läsa den här också, har du inte gjort det än är det inte här du kommer att börja. (Ja, kommer att. En dag ska vi alla läsa Ferrante, tro inte du kommer undan.) Och några stora avvikelser från de två första är det ju inte heller, det är inte som om Elena och Lila åker till framtiden och slåss mot utomjordingar.

Vad som faktiskt händer är ju så mycket mer prosaiskt än så. I förra delen vände ju deras öden helt; den perfekta, vackra, smarta, passionerade Lilas äktenskap urartade till misshandel och otrohet och hon slutade som nedbruten fabriksarbetare, medan blyga, försynta, bokmaliga Elena fick både fästman och bokkontrakt, till och med hennes surkart till mor verkade stolt över henne, och precis i slutet återknöts bekantskapen med den ouppnåelige Nino. Men de är ju så unga än, och det finns gott om utrymme att saker ska ändra sig än.

En av många fantastiska saker med Napolikvartetten är ju hur Ferrante beskriver världen de två flickorna, sedermera unga kvinnorna, nu vuxna kvinnorna lever i; både genom Elenas berättande och genom vad hon inte säger. Italien, och inte minst då de fattigare delarna av Italien, på 60- och 70-talen var ju ingen stabil värld; Elenas och Lilas tjugoårsåldrar utspelar sig både mot en djupt traditionell bakgrund, men också mot nyfascistdemonstrationer, studentrevolter, nya industrier, feministrörelser, fackkonflikter, kidnappningsligor, vänsterrevolutionärer … Och ändå är det som om den tumultuösa omvärlden blir en metafor för personerna snarare än tvärtom, som 9 av 10 författare hade gjort. De har ju gett sig av från kvarteret, från de förkrympta gamla mödrarna i fyrtioårsåldern, de har slagit sig fria … fria att vad? Fria från vad? För ingenting slutar ju där. Slutet vet vi ju sedan första sidan av första boken, Lila kommer att försvinna i en ålder där hon borde veta bättre, och dit är det länge än. Tills dess gäller kött, tanke, överlevnad, ryggrad (eller bristen därpå), och att åka slalom mellan dem som tror sig styra berättelsen.

Problemet med henne är att även om hon är tillräckligt intelligent begriper hon inte vad hon får och inte får göra. Det är för att hon inte har träffat en riktig karl än. En riktig karl sätter en kvinna på plats. Kan hon inte laga mat? Då lär hon sig. Har hon skitigt hemma? Då städar hon. Allt kan en riktig karl få en kvinna att göra.

Lila Cerullo är en av 2000-talets stora romanfigurer, och inte bara för att hon faktiskt är en romanfigur inne i sin egen bok. Vacker, men för smart för sitt eget bästa, säger männen i hennes liv som alla tror sig kunna fixa henne. Ett geni, säger både första bokens titel och hennes självutnämnda bästa vän, något som redan det är ett statement – ”geni” är ju en titel för män, kvinnor är på sin höjd Starka KvinnorTM. Lila som kan göra vad som helst om hon får en chans, men snabbt blir uttråkad och cynisk. Vilken plats har ett geni i en värld där det inte efterfrågas? Vad gör man med en Ferrari som alla vill fartbegränsa till 50?

Men samtidigt är det ju omöjligt för en målare att inte måla ett självporträtt, som Georges Perec konstaterade. Och hur mycket hon än vill få oss att tro annat är det ju Elena som är bokens berättare och huvudperson. Ironin: Att hon beskriver Lilas alla försök till frigörelse och gör henne till objekt, projicerar alla sina egna osäkerheter och funderingar på den halvt fiktiga Lila som hon bär i sitt huvud. Att Elena och Lila växer isär är inte så konstigt, sånt är livet för barndomskamrater, men ändå kan hon inte släppa besattheten, fråga sig själv hur mycket bättre Lila skulle skött det och det … och varje gång de faktiskt möts blir det ändå så fel, så helt på tvärs mot vad hon förväntar sig. (Tro fan att Ferrante vill förbli anonym, hela bokserien är ju en paraduppvisning i opålitligt berättande, i att läsa det som inte sägs.)

Det finns oändliga, brutala, närgångna detaljer och historier att packa upp i Ferrantes romaner, men jag tror jag väntar med mycket av det till jag läst färdigt. Den som stannar lär sig, den som går går vilse. Den som stannar fryser fast, den som går hittar nya vägar. Den som stannar förstår, den som går tappar fotfästet. Ferrante vrider och vänder på sina karaktärer, låter dem byta roller med varje ny låt som spelas, låter berättelsen snurra runt dem utan att någonsin stanna upp … Det är vardagligt, det är diskbänksrealistiskt, och det är ändå så rafflande att jag redan sitter och hoppar av otålighet inför sista delen. För om det nu trots allt slutar med att Lila Cerullo slåss mot utomjordingar skulle jag inte ge mycket för deras chanser.

Björn Waller

Publicerad: 2017-03-15 00:00 / Uppdaterad: 2017-03-14 16:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6881

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?