Recension

: Olustens år
Olustens år Dacia Maraini
2019
Modernista
8/10

Ung (o)lust i 1960-talets Rom

Utgiven 2019
ISBN 9789176459126
Sidor 202
Orginaltitel L'età del malessere
Översättare Karin de Laval
Först utgiven 1963

Om författaren

Dacia Maraini, född 1936 i Toscana, är en italiensk författare, poet och dramatiker som debuterade 1962 med romanen Semestern (La Vacanza). Hon erhöll år 1963 priset Prix Formentor för romanen Olustens år (L’età malessere) som idag räknas som en klassiker inom italiensk socialrealism och som en tidig feministisk roman. Därefter har hon skrivit en lång rad romaner. Maraini levde under många år tillsammans med den italienska författaren Alberto Moravia och i deras umgängeskrets ingick filmskaparen, författaren Pasolini och operasångerskan Maria Callas. Marainis romankonst har prisbelönats och anses vara inspiration till författaren Elena Ferrantes verk. Maraini har även aktiverat sig i social och feministisk debatt i Italien och tagit ställning mot påven i abortfrågan.

Sök efter boken

En 17-årig flicka i Rom. Ett slitet, trött föräldrapar. Modern orkar knappt släpa sig uppför för trapporna till den sjabbiga lägenheten efter arbetsdagen. Fadern sitter mest hemma hela dagarna och filar på bysantiska fågelburar som han pratar om att sälja.

Enrica går en sekreterarutbildning men orkar inte riktigt varje dag. Istället råkar hon rikemanssonen Cesare. De har sex. Ofta. Hon vet att han snart ska gifta sig med en annan. En familjeflicka med pengar. Modern i sin godtrogenhet tror att Cesare ska fria till Enrica och uppmanar henne att hålla på sig.

Modern dör, fadern börjar dricka. Det är hårt och fattigt. Pengarna räcker inte till och hon får kommentarer för sina nötta kläder. Män hänger efter henne och hon ger efter men hon har fokus på Cesare. Hon förstår att hon är gravid. Rikemanssonen får henne att söka upp en signora Barengi, en rik kvinna med köpt titel, som hon blir “sekreterare” åt och som ordnar med abort. Signoran håller sig med en ung älskare, en fattig pojke med skådespelardrömmar i Enricas ålder. Signoran ligger i sin säng om dagarna och dricker konjak medan Enrica går exempelvis med brev till hennes advokat. En man som Enrica också legat med. För pengar. Olust var ordet.

Intrigen skildras ur Enricas perspektiv. Hon gör sig inga större illusioner. Männen tjatar och är efter henne, ser henne som ett sexobjekt. Hon ser klart – alla män är mer eller mindre sluskar och alla kvinnorna blir med åren bittra. Någonstans drömmer Enrica om ett bättre liv. Det finns en energi i henne som hon vill lägga på sig själv. Och det vill man också som läsare. Slutet är öppet.

Boken gavs ut redan 1963 på italienska men har egentligen inget bäst före datum. Det finns en sorts tidslöshet över intrigen. Religionen spelar heller ingen större roll trots att här förekommer likvaka och begravning. Det rings samtal, äts på restaurang, promeneras på stadens gator. Den som har pengar kan köpa sig en ung älskare, älskarinna och livets goda. Leka och ha det gott. Det värsta är nog att vara fattig man i det här samhället. Då gäller det att hålla upp skenet, inför sig själv och omgivningen.

Det finns en tillbakahållen ilska mellan raderna. Enrica säger nej så många gånger till män(niskor) som vill något av henne. Antagligen har den här lilla romanpärlan stimulerat Elena Ferrante till att skildra italienska kvinnoöden. Här finns också Enricas mors bakgrund i en stor syditaliensk familj – som gör henne arg vid blotta tanken. Här har gjorts resor. På flera vis. Också en vanlig tematik hos Ferrante.

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2019-05-27 00:00 / Uppdaterad: 2019-05-26 17:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7743

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?