Det började med att vi fick råttor. Jag var tolv och mina föräldrar var odödliga. De såg inte råttorna som ett tecken på något. Råttorna sprang bara omkring bakom socklarna i vårt kök varje natt. De hade gnagt sig in genom glasullen under fasaden, och nu sprang de omkring inne där kökslådorna slutade. Man hörde […][...]

Jag hade väldigt höga förväntningar på Pappaklausulen eftersom allt annat jag läst av Jonas Hassen Khemiri har varit mind blowing. Vilket gjorde att jag tyvärr i början av den här boken kände ”Va? Vad är det här? Det här är för tråkigt? Snälla, inte humor om hur tokigt det är med småbarnskaos, det orkar jag […][...]

Ocean Vuongs debutroman En stund är vi vackra på jorden (2020) handlar om honom själv och hans mor och mormor. Det finns något poetiskt vackert i titeln och Vuong lyckas just skildra skönhet i att minnas. Hela romanen är egentligen ett enda långt brev till ett ”du”, till hans mor Rose – arbetande på en […][...]

“Serier är inte riktig litteratur,” hävdar Chris Ware i Daniel Raeburns bok med samma namn som serieskaparen själv. Men sen fortsätter han och förklarar med: ”i alla fall inte än, på grund av att verktygen för att uttrycka sig fortfarande är så begränsade.” Det Ware saknar i seriformatet är möjligheten att förmedla känslor subtilt. Men […][...]

Vildhavre – sista brevet till pappa av Otto Gabrielsson är en stark läsning. Redan bokens omslag med fotografiet av ett litet barn som går med ryggen mot betraktaren ger mig känslor av att här handlar det om ett barn som inte blir, blivit sedd. Boken är en brev- och dagboksroman som författaren riktar till sin […][...]

Ofarbar tystnad är författaren, förläggaren och översättaren Andreas Lundbergs andra bok i en planerad romantrilogi om sin egen psykiska ohälsa som blommar ut efter en skilsmässa. Han kallar den första boken för svart, den här andra boken för grå och den tredje boken ska bli den vita – han kallar dem för helvete, skärseld, himmel. […][...]

Charlotta von Zweigbergk skriver om sin pappa Jurgen von Zweigbergks (1928-2008) tio sista år i självbiografin Dippen & jag. På samma gång berättar hon om hela sitt livs förhållande till den många gånger frånvarande fadern, som hon, när han blir gammal och behövande, ändå ägnar omsorg och år åt. Fadern var journalist för Sydsvenska Dagbladet […][...]

Skilsmässor där parterna vuxit ifrån varandra förekommer som stoff i mången roman. Detta är också utgångspunkten i romanen Roten till det goda. Men här handlar det inte om att försöka sätta ord på förhållandet som spruckit. I stället ramlar huvudpersonen iväg på en helt annan resa. I samband med ett tandläkarbesök finner han en halvbror. […][...]

Horor som mördar är den andra av fyra novellsamlingar skrivna av Roberto Bolaño som bokförlaget Tranan ger ut i översättning av Lena E Heyman. Och om tonen var mörk i den första, Telefonsamtal, så är den snarare avgrundsdjup i Horor som mördar. Det mest hoppfulla ögonblicket i de här novellerna är kanske när ett spöke […][...]

Inför sin förra bok, den omskakande Deras ryggar luktade så gott från 2014, skapade Åsa Grennvall huvudpersonen Jenny. Berättelsen byggde på Grennvalls egna upplevelser men genom karaktären Jenny fick hon någon annan att dela sina erfarenheter med, som författaren förklarade i en intervju med ETC. Det gjorde berättandet lättare. I nya Jag håller tiden, den andra […][...]