Recension

: Ofarbar tystnad
Ofarbar tystnad Andreas Lundberg
2019
Modernista
6/10

Grå bok mellan den svarta och den vita

Utgiven 2019
ISBN 9789177818816
Sidor 174

Om författaren

Andreas Lundberg är född 1975 och bosatt i Göteborg. Han arbetar som bokförläggare, översättare och författare. För Storm i den pelare som bär har han nominerats till Borås Tidnings debutantpris.

Sök efter boken

Ofarbar tystnad är författaren, förläggaren och översättaren Andreas Lundbergs andra bok i en planerad romantrilogi om sin egen psykiska ohälsa som blommar ut efter en skilsmässa. Han kallar den första boken för svart, den här andra boken för grå och den tredje boken ska bli den vita – han kallar dem för helvete, skärseld, himmel.

Under 2016 och 2017, efter sin tid på Sahlgrenskas psykiatriska avdelning (som skildras i Storm i den pelare som bär), reser Lundberg till ett kloster för att vistas där vid två tillfällen.

Boken utgår från Lundbergs dagboksanteckningar under vistelserna. Det är en poetisk prosa som ofta täcker mindre än halva boksidorna. De religiösa och litterära referenserna är många.

Starkast för mig är de målande bilder av ångesten som Lundberg målar upp. Av någon anledning har jag läst flera riktigt mörka böcker i år om psykisk ohälsa. Jag tänkte att det kanske skulle bli väl tungt med ytterligare en bok på temat, och det är verkligen en riktigt mörk och tung bok, men tack vare Lundbergs poetiska språk och pregnanta bilder så fångar texten mig ändå.

I alla fall till en början. Efter de första hundra sidorna börjar det ändå kännas väl enkelspårigt. Det är först på de allra sista sidorna som en viss förändring börjar antydas. En deprimerad hjärna går på repeat, tänker jag. På så vis är det en träffande gestaltning av depressionen. Men det hade lyft ännu bättre om där hade funnits något i textens struktur som gjorde att det inte bara hade känts som en och samma upprepning nästan rakt igenom. Visst är det ett fantastiskt språk, men även det fantastiska språket blir entonigt när det blir alltför upprepande bortåt 150 sidor.

Skilsmässan är fortfarande ett öppet sår, eller kanske snarare ett sår som tryckts undan tidigare och därför fortfarande gör så ont. Men i beskrivningarna av sin saknad efter ex-partnern blir hon aldrig en människa utöver berättarens behov av att ha henne nära. Detsamma med nunnorna på klostret, de som lever sitt liv där och tar hand om gästerna, framför allt berättaren och ytterligare två manliga gäster med stort andligt behov (om än av helt olika slag). Hustrun ”förstår honom inte”, beklagar sig en av de andra gästerna, och det känns som en upprepning av berättarens hela beskrivning av sin relation till sin exfru. Att det hela, hela tiden måste vara de manliga karaktärernas behov och deras frustration över kvinnornas (hustrurnas, nunnornas) oförmåga att finnas där för dem på det sätt männen tycker sig behöva, är ju också en rätt uttjatad trop som inte direkt talar till mig.

Men trots de repetitiva inslagen, är det ändå en bok med ett ytterst välskrivet språk. Antagligen gör sig boken bäst att läsas lite i taget, både för att fånga det uttrycksfulla språket och de många referenserna, och för att begränsa det monotona intrycket.

Eva Wissting

Publicerad: 2020-01-21 00:00 / Uppdaterad: 2019-12-27 05:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7991

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?