Recension

: Efterbörd
Efterbörd Rachel Cusk
2020
Bonniers
8/10

Skilsmässans efterbörd

Utgiven 2020
ISBN 9789100182168
Sidor 163
Orginaltitel Aftermath
Översättare Niclas Hval
Först utgiven 2012

Om författaren

Rachel Cusk, född i Kanada och bosatt i Storbritannien, är författare till flera romaner och självbiografiska böcker. I Sverige är hon mest känd för trilogin Konturer, Transit och Kudos.

Sök efter boken

För några år sedan slog Rachel Cusk definitivt igenom hos svenska läsare med trilogin Konturer, Transit och Kudos. I höstas kom Efterbörd ut i svensk översättning, en bok som på originalspråket gavs ut före trilogin, och egentligen förebådar den – för även i Efterbörd är det sorgearbetet efter skilsmässan som är utgångspunkten.

Det jag känner är att jag har hoppat från en höjd i tron att jag kan flyga, och efter några korta virvlande ögonblick förstår jag att jag helt enkelt faller. Jag känner att jag slungas mot katastrofen. Och jag har trott att mina döttrar faller tillsammans med mig; jag har trott att jag har tittat in i deras hjärtan, i deras själar, och sett skräck och förtvivlan där. Är det möjligt att barnen inte är fönster utan speglar? Att det jag har sett är mitt eget fall, min egen skräck, och inte deras?

Det är inte lätt att kategorisera den här boken. Essäer? Korta, biografiska berättelser och reflektioner? Varvade med någon enstaka novell?

Bokens åtta kapitel tar oss genom olika delar av sorgearbetet, när berättaren tar sig igenom vardagen med döttrarna, möten med vänner och familj, semestrar och möten med nya människor – med insikten att inte längre vara en del av den där alliansen som tidigare var självklar.

Samtidigt, hur trasigt och sårigt allting är, så är det också vackert fångat. Cusk jämför depressionens aptitlöshet med den förälskades oförmåga att äta:

Sorg är inte kärlek men liknar kärlek. Sorgen är romantikens okända kusin, en grym figur som är byggd av sömnlöshet och adrenalin som inte ens sockrats med hopp.

Hur precist Cusk än beskriver den där sorgen och hopplösheten, så blir det aldrig på något sätt snaskigt. Vi får veta precis hur djup exmakens besvikelse – och, ja, hat – gentemot berättaren är, men vi får aldrig veta vad det är som har hänt. Det är inte det som den här texten bekymrar sig om. Den intresserar sig istället för nuet och i viss mån för framtiden – för om det är såhär tungt just nu, hur ska det någonsin kunna bli bättre?

Ja, visst låter det deppigt? Det är det. Är det här en dag då du behöver lite feelgood, så ska du spara Cusks guldkorn till en annan dag. Men gör det, spara den till en dag när du orkar läsa om livets motgångar, för det är det värt. Och det är heller inte nattsvart, utan det finns även hopp i den här texten. Särskilt i de texter som liknar, eller är, noveller snarare än essäer.

Eva Wissting

Publicerad: 2021-04-16 00:00 / Uppdaterad: 2021-04-15 05:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8432

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?