Recension

: Frannie Langtons bekännelser
Frannie Langtons bekännelser Sara Collins
2019
Etta/Sekwa
8/10

Inför galgen

Utgiven 2019
ISBN 9789187917783
Sidor 418
Orginaltitel The Confessions of Frannie Langton
Översättare Jan Hultman och Annika H Löfvendahl
Först utgiven 2019

Om författaren

Sara Collins har sina rötter på Jamaica och växte upp på Caymanöarna. Hon läste juridik vid London School of Economics och var i sjutton år verksam som advokat, innan hon bestämde sig för att sadla om och bli författare. Då tog hon en examen i kreativt skrivande vid Cambridge University. 2019 kom hennes debutroman, Frannie Langtons bekännelser, ut.

Sök efter boken

Mulattmörderskan. Så kallas hon, den unga före detta tjänsteflickan som 1826 står anklagad för att ha mördat sina arbetsgivare.

”Arbetsgivare”, förresten, ett så självklart men egentligen löjligt ord. Som om arbete ensidigt vore en allmosa att tacksamt ta emot. Lika problematiskt då som nu, och inte minst för Frannie, vars barndom som slav nästan sömlöst gått över i tjänsten som piga hos det London-herrskap hon nu står anklagad för att ha mördat.

Till paret Benham kommer hon som en gåva från sin ägare, plantageägaren Mr Langton, vars efternamn hon bär. Inte som den biologiska dotter hon faktiskt är, utan som hans ägodel.

Först i fängelset, på väg mot rättegången, får Frannie möjlighet att berätta sin historia. Det gör hon för försvarsadvokaten, den enda som egentligen frågar efter hur hon hamnat där och om hon faktiskt är skyldig till det hon står anklagad för. Själv vet hon inte. Minnet är en otillgängligt, svart hål. Inte kan hon ha mördat Madame, som hon älskade?

Sara Collins debuterar med romanen om Frannie, men har en karriär som jurist i bagaget. Ganska logiskt kanske att den bakgrunden resulterat i en påläst rättegångsroman som känns allt annat än debutantaktig. Hon går en skicklig balansgång mellan det nästan sensationslystet makabra och det historiskt rimliga – det förflutna, med sin slavhandel och sina rasidéer, är ju groteskt – och hon gör det med ett rent förtrollande vardagligt men originellt språk.

Frannie Langtons bekännelser är en av de där böckerna som plötsligt bara tilltalar mig på en av bibliotekets nyhetshyllor. Jag hade aldrig hört talas om den, men fastnade för omslagets nästan gotiskt skira brutalitet. Det är blommor – opiumvallmo, inser jag så småningom – och snirklig, gammaldags skrivstil, nedstänkt, nästan mättat av blod, och det sammanfattar mycket väl Frannies förmodat korta liv.

På plantagen i Jamaica där hon växer upp, utan att känna till vare sig sin mor eller far, plockas hon tidigt upp av ägarna i stora huset. Först är det för att underhålla sig själv, lite på trots, som frun i huset lär henne att läsa. Det är förbjudet att lära slavar att läsa, men snart inser Mr Langton att han kan ha nytta av sin läraktiga slavinna. Själv har han naturvetenskapliga ambitioner. Han vill kartlägga de afrikanska rasernas underlägsenhet och det gör han handgripligen, påhejad av en anhängare i London. Mr Benham.

Ella Andrén

Publicerad: 2020-01-22 00:00 / Uppdaterad: 2020-01-20 16:34

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7992

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?