Tisdagen den 18 mars 1919 var det välfyllt på alla uteställen i New Orleans och musiken som spelades var uteslutande jazz. Anledningen till att så många New Orleansbor valde att gå ut just denna tisdagskväll var det brev som publicerats i dagstidningen några dagar innan, ett brev som påstods vara från den massmördare som fram tills dess yxmördat ett tiotal personer i sina hem. I brevet stod det att han skulle mörda igen, just den tisdagsnatten, klockan kvart över tolv men att alla som just då lyssnade på jazz inte hade någonting att oroa sig för.

Det är först när jag börjar skriva recensionen som det går upp för mig att romanen bygger på en verklig massmördare vilket både är en lite klumpig miss och samtidigt en lite intressant twist. Den där ”baserad på verkliga händelser”-etiketten brukar ju få mig att ganska omgående besöka Wikipedia och läsa på. Ibland kanske lite för mycket men nu lästes den i villfarelsen att det var ett spännande scenario skapat av en brittisk debutant (det är dock ingen spoiler, ”verkliga händelser” står faktiskt på baksidan).

Yxseriemördare med mediekontakt kändes kanske lite Hollywood men det fanns ju samtidigt inget som motsade att det inte skulle ha fungerat i New Orleans för ganska exakt hundra år sedan heller. Inte när en författare kan lägga upp det så trovärdigt och är så påläst om stadens historia. Och nu visade ju det sig att det inte bara fungerar väl litterärt utan att det också faktiskt var så det gick till.

Den historiska fonden gör dock knappast Ray Celestins insats sämre. Yxmannen är en rakt igenom lysande deckare som har precis alla de rätta ingredienserna. Miljöerna är fantastiska och man känner den pressande värmen och den höga luftfuktigheten när man i rask takt bläddrar framåt. Huvudkaraktärerna är inte bara utmärkta personporträtt utan har en variation som belyser segregationen och rasismen i den dekadenta men fattiga staden. Polisarbetet sköts inte enbart av New Orleans-polisen via kriminalinspektören Michael Tabot, utan även av den unga Ida, sekreterare åt en privatdetektiv på dekis, och för maffians räkning av Tabots tidigare chef Luca D´Andrea, som precis släppts ur fängelset.

En pusseldeckare där läsaren får ta del av uppslagen från tre olika utredare, vilkas vägar givetvis kommer att korsas. I en tid där man inte har några problem att förstå de tekniska aspekterna av brottsplatsundersökningar (leta fingeravtryck och fotspår) och där efterforskningar sker genom att läsa gamla dagstidningar på biblioteket eller, för den som har tillgång, polisrapporter. Det är praktiskt taget exakt samma tid som Pontus Ljughills romaner Den osynlige och Lykttändaren utspelas och även om miljöerna skiljer sig kraftigt så är metoderna densamma. Eller ja, de tekniska metoderna, för New Orleans-poliserna har ett rejält större våldskapital, om man ska svänga sig med moderna brottsbekämpartermer, än sina dåtida kollegor i Stockholm.

Sammanfattningsvis så får man i Yxmannen dryga 450 välskrivna deckarsidor i en intressant miljö av en påläst författare, där själva brottet inte är fiktion utan något som faktiskt skett. Och bättre än så blir det inte. Eller jo, den har släppts i pocket.