Den brittiske författaren Ray Celestin gör det sannerligen inte lätt för sig, då han för varje ny bok i sin ambitiösa deckarkvartett (City Blues Quartet) inte bara byter stad, utan även decennium. Det innebär att den första delen, Yxmannen, utspelar sig i jazzmusikens vagga New Orleans 1919, medan nummer två, Mafioso, tilldrar sig i maffianästet […][...]

Det finns författare som givit mig bestående intryck. Inte nödvändigtvis för vad de skrivit, snarare för hur jag blivit bemött av dem i levande livet, på en poesifestival eller en bokmässa. Efter en poesiuppläsning i Nässjö i slutet på 1980-talet blev jag och min vän kvar på bibliotekstrappan vid entrén och ut kom snart poeten […][...]

Tisdagen den 18 mars 1919 var det välfyllt på alla uteställen i New Orleans och musiken som spelades var uteslutande jazz. Anledningen till att så många New Orleansbor valde att gå ut just denna tisdagskväll var det brev som publicerats i dagstidningen några dagar innan, ett brev som påstods vara från den massmördare som fram […][...]

Efterkrigstiden. För de flesta svenskar har ordet en påtagligt ljus klang, en klang av fred och framtidstro. Av hopp och tillväxt, av att kunna lägga krigets mörker och tveksamheter bakom oss. När vi först långt senare börjat ”göra upp” med det där mörkret tenderar vi ändå att ta för givet att det slutade där, med […][...]

Jag minns hur jag som ung hårdrockare i Västerås på 80-talet avundsjukt tog del av supergitarristen Yngwie Malmsteens framfart i USA. Med höga ambitioner och stor talang var det alltså möjligt att ta sig från zero i Stockholm till hero i Los Angeles på några månader! Efter en världsturné med före detta Rainbow-sångaren Graham Bonnets […][...]

”Punk är trevligt, jazz är farligt,” var det någon som sa. Det ligger något i det. Punken, hur tyken den än blir, går ofta ut på att gå emot strömmen, medan jazzen dansar runt den. Punken, med sina standardackord, målar i chockerande färger innanför linjerna; jazzen kliver utanför dem. Punken är revolutionär, jazzen är subversiv. […][...]

Sara Lövestams Hjärta av jazz är en ovanlig ungdomsroman på så vis att den växlar mellan två livsöden, i två olika tider, som egentligen bara förenas av det faktum att de båda huvudkaraktärerna lever genom jazzmusik. Vi möter Steffi Herrera som går i nian på en småstadsskola och blir kontinuerligt och brutalt trakasserad och förnedrad […][...]

Jag tror jag kan spela på den nu. Hur stämmer man den? När Charles Mingus självbiografi kom på svenska 1981, nästan tre år efter hans död och tio år efter originalet, anmäldes den i de flesta stora tidningar. Den store diaboliske jazzmusikern och orkesterledaren berättade om sitt liv, från en hård och kärlekslös uppväxt i […][...]

En stackars vit musikkritiker, som helt oförberett ställes inför uppgiften att recensera denna tillställning, känner sig ovillkorligen en smula förbryllad och undrar om inte evenemanget egentligen skulle omtalas under avdelningen för eldsvådor och mindre naturkatastrofer. De odefinierbara bölanden han i går frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som […][...]

Jag kan inte motstå att tilltalas av enkelheten i vissa romaner. Hur en historia kan ligga och väga på ytan och aldrig doppa mer än foten, möjligtvis knäet. Är det ett skede i mitt liv, är det en miljöpåverkan? Jag menar, kanske är det en snabbt snurrande värld, bruset från tv:n, ekot från radion, flimret […][...]