Recension

: Trumslagarpojken
Trumslagarpojken Anders Johansson (1962-)
2016
Bokfabriken
7/10

It´s Only Rock ‘n Roll

Utgiven 2016
ISBN 9789176292280
Sidor 335

Om författaren

Anders Johansson
Foto: Bengt Alm
Anders Johansson har som trumslagare medverkat på över 100 skivor och har bland annat varit medlem i Yngwie Malmsteen´s Rising Force och Hammerfall. Han kom 2016 ut med självbiografin Trumslagarpojken.

Sök efter boken

Jag minns hur jag som ung hårdrockare i Västerås på 80-talet avundsjukt tog del av supergitarristen Yngwie Malmsteens framfart i USA. Med höga ambitioner och stor talang var det alltså möjligt att ta sig från zero i Stockholm till hero i Los Angeles på några månader! Efter en världsturné med före detta Rainbow-sångaren Graham Bonnets nya band Alcatrazz ansåg sig Yngwie dessutom tillräckligt berömd för att starta en solokarriär på internationell nivå.

Det var då namnen Jens och Anders Johansson började dyka upp på plattorna. Vilka var de där lirarna egentligen? Det här var förstås en tid när det inte fanns något Internet och ingen dagstidning med självaktning skrev om hårdrock med något annat än förakt. (Jo, Vestmanlands Läns Tidning var faktiskt ett undantag!)

Man var helt enkelt tvungen att skaffa sig information genom glättiga tyska tonårsmagasin, engelska Kerrang! eller amerikanska musikertidningar. Så till slut fattade man ju i alla fall att de här killarna var söner till jazzgeniet Jan Johansson (honom hade man hört talas om) – men så mycket mer fick man inte veta.

Ursäkta den här personliga bakgrundsbeskrivningen, men det är något av förklaringen till varför jag läser rockbiografier som Anders Johanssons Trumslagarpojken, med sådant intresse. Handlar de om band som varit stora på 70- eller 80-talet mer eller mindre sträckläser jag dem ofta på mindre ett dygn. Det var ju det här livet jag ville leva – fast talangen och ambitionen inte mitt fall inte räckte till. Äntligen får jag veta hur det egentligen var!

Men som recensent måste jag förstås ställa frågan: är det här intressant för någon som inte diggar ”tung och dieseldoftande rock ’n roll”, för att citera Killing-gängets Sam Spandex-karaktär?

Om vi säger så här: om du tycker det är kul att läsa om rockstjärnors excesser och svinerier nedtecknade av en begåvad historieberättare som var där på första parkett så är det här boken för dig. Value for money är i så fall = 10. Mer detaljer, mer svineri, ja helt enkelt mer av allt än i t ex Ozzys självbiografi I am Ozzy. (Det kan ju vara så att Anders bara minns mer.)

Jag kommer osökt att tänka på Anders Johanssons gamle arbetsgivare Yngwie Malmsteens citat: ”Less is not more. Less is less. More is more.”

Men här finns också historien om en faderslös och fjunig gymnasieingenjör med mycket inneboende ilska som hastigt hamnar i den artificiella tillvaro som ett turnerande rockband utgör. Blir man som i Anders Johanssons fall också regelmässigt lurad på pengar (i alla fall enligt egen utsago, men det är knappast något att tvivla på) så kanske man kan ha en viss förståelse för att något måste gå sönder. Till exempel ett hotellrum.

Det här med excesserna har inte oväntat tonats ned med åren. Nittiotalet innebar för Anders Johansson en något mindre plats i rampljuset med olika kortare samarbeten och studiojobb som sedan avlöstes av en stabil och långvarig karriär med internationellt framgångsrika göteborgsrockarna Hammerfall.

Jag får intrycket av att det är med viss förundran som Anders ser på sig själv och det liv han levt. Vi får knappast någon fullfjädrad psykologisk analys här men det är väl inte heller att begära en sådan från subjektet själv. Istället får vi en hel del ledtrådar till hur rockturnékulturen fungerar – en kultur som utifrån kan te sig lika märklig som fotbollshuliganism.

Egentligen är det förvånansvärt lite utläggningar om musik i boken. Kanske är det lika bra det. Det är svårt att skriva meningsfullt om musikhantverket om det ska bli nöjsamt för den som inte själv spelar.

Däremot får vi oss till livs en hel del annat: till exempel sanningen om 80-talets ubåtskränkningar, Johanssons utlämnande beskrivningar av sina egna fobier och en hel del anekdoter där världsstjärnor som Metallica, Prince och David Lee Roth figurerar.

Det här är historier som Johansson dragit i många år och det är på det sättet boken är upplagd. Vi får sitta ner och höra en ärrad musikernomad dra sin historia från början till nuet. Det är som upplagt för en biopic. Ibland svajar det från ämnet, men det kan man ta.

Så till sist: det finns förstås en massa man kan säga om vad som kännetecknar god uppfostran och hänsyn till andra människor, vilken roll kvinnor spelar i de här berättelserna, vilken slags historia det är hårdrockens estetik i sig berättar och så vidare. Men det är som man brukar säga ”en annan historia”.

Tomas Eklund

Publicerad: 2016-07-05 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-05 10:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6608

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?