Vid mer än ett tillfälle, med bara mindre variationer, har Angus Young fått frågan ”Har inte AC/DC bara gjort exakt samma skiva tolv gånger?” Hans standardsvar är ”I helvete! Vi har gjort exakt samma skiva tretton gånger!” Det är kanske inte helt sant, få tycker Fly On The Wall är i klass med Back In Black, men det finns knappast något annat rockband som blivit så framgångsrika på att hålla sig så benhårt till en och samma formel. Medlemmar har dött och fått sparken, musikaliska trender har kommit och gått i 40 år, och AC/DC har envist harvat på med samma formel som de repade in hemma i Australien på 70-talet: Tre ackord, texter fulla med övertydliga dubbeltydigheter, ett jävla ös, och en skogstokig gitarrist i skoluniform. Det låter pubertalt, och det är det också, men när det fungerar… jävlar i det, då är, eller var, de ett av världens bästa rockband.

Så det känns väl på sätt och vis ganska rättvist att en biografi över bandet är ungefär lika formelbunden den. Och att den, liksom en modern AC/DC-konsert, knappt ens låtsas om de där 20-30 åren mellan For Those About To Rock och den senaste plattan; bandet debuterade 1975, och av 443 sidor text täcks perioden 1982-2012 in på de sista 60. Men Mick Wall kan sitt ämne; han har följt bandet sedan 70-talet, och nu har han sammanställt alltihop till en berättelse som, i sann hårdrocksbiografianda, ger oss allt vi kan tänkas vilja ha i sex-, drog- och rock’n'rollväg. Eller ja, han får ju naturligtvis referera det mesta sexet och knarkandet ryktesvägen eftersom Bon Scott dog 1980 och bröderna Young vägrat bli intervjuade för boken. Därför är han tvungen att pussla ihop det mesta utifrån gamla intervjuer, intervjuer med före detta vänner, flickvänner och managers, och lite egna spekulationer och skönlitterära vinjetter. Många bra musikerbiografier ägnar ju en hel del tid åt att diskutera musikalisk utveckling. Det får Wall mer eller mindre skippa, av naturliga skäl, så vad återstår då att skriva om?

Det sätter också en lite bitter ton på boken. Fast han uppenbarligen är ett fan av musiken, och lyfter fram det som en styrka att han inte behövt kompromissa genom att fjäska för bandet och få deras godkännande, blir det ändå ibland väldigt tydligt att han inte är överdrivet förtjust i bröderna Young som människor – speciellt då Malcolm, som framställs som en maktfullkomlig, paranoid diktator betydligt oftare än Wall berömmer hans låtskrivande. Vilket han naturligtvis mycket väl kan vara, men efter ett tag har vi fattat; familjen Young är en skotsk klan, de lärde sig slåss tidigt, det är de mot världen och det tas inga fångar. Det är synd, för det är ju en smått fantastisk historia han berättar: ett band som på drygt fem år jobbade sig upp från lokala puben till det mest sålda rockalbumet i historien och ett av musikvärldens starkaste varumärken – och jo, det finns någon ironi i att Wall muttrar över att bandet som aldrig ville annat än att underhålla och bli stora nu minsann har sålt ut när de drar runt på turnéer som bara går ut på att underhålla och vara stora, men fan vet vem som drabbas av den.

Det finns saker här som kunde utvecklats, och som Wall eller någon annan gärna får spinna vidare på i en mer allmänt hållen bok: funderingar om hur rockindustrin förändrats under de senaste 20 åren, med fokus på greatest hits-samlingar och greatest hits-turnéer till svindyra biljettpriser för åldrande och bekväma rockstjärnor. Det finns beskrivningar av det hårda, konstanta, smått omänskliga turnerandet på 70-talet som ställer en del frågor runt idén att yngre band nu, efter CD-skivans död, ska försörja sig på att spela live i stället. Men allt det där är ju att tänka efter och brodera ut, och det var aldrig det som AC/DC handlade om. Hur mycket han än må gnälla över kommersialisering och produktifiering är Mick Wall fullt medveten om att skälet till att hans bok ges ut är att det står AC/DC i stora bokstäver på framsidan, med Angus i skoluniform och Bons fyllegrin, och som sig bör kliver han in på scen, river av exakt det man förväntar sig i samma snabba 4/4-takt, och slutar med att skjuta salut. Om du väntar dig mer är du på fel ställe.