Även detta år var jag ute på jobb under bokmässan och försökte intala mig själv att jag ändå inte skulle missa något speciellt intressant. Sedan såg jag att primatforskaren Frans de Waal skulle komma och delta i två seminarier om moral. Jag avundas alla er som hade möjlighet att delta. Själv fick jag nöja mig med att läsa hans nya bok om hur moral inte är något specifikt mänskligt, utan har utvecklats biologiskt även hos andra däggdjur och är en förutsättning för att en grupp skall kunna leva tillsammans i ett samhälle.

Det tar inte lång stund innan jag är helt fast i boken. Frans de Waal undersöker alla de ämnen som jag är mest intresserad av. Religion, vetenskap, ateism, moral och sambanden däremellan. Och han är så klok. Så väldigt klok och ödmjuk inför vårt ursprung och vad vi kan och inte kan förändra i vårt sätt att existera.

Bonobon är väldigt lik schimpansen, men utmärker sig genom avsaknad av schimpansens aggressivitet och sitt fokus på samarbete och konfliktlösning. Lite kortfattat skulle människan kunna sägas äga en blandning av dessa två arters temperament. Bonobon har blivit utnämnd till primaternas hippie. De är fredliga, empatiska, jagar sällan, lever i matriarkat och tröstar varandra och löser spänningar i gruppen med hjälp av sex.

Så sent som fram till ett par decennier sedan var den förhärskande teorin att människans moral är som ett tunt lager fernissa som väldigt lätt kan krackelera och blotta människans normaltillstånd, som har ansetts vara ren och skär själviskhet. De Vaal har alltid tänkt att detta är en orimlig teori, och omfattande primatstudier har gudskelov visat att han har tänkt rätt. Moral verkar snarare komma inifrån och ha utvecklats för att säkerställa gruppens överlevnad.

Detta för resonemanget till frågan om religionens tillkomst. De Waal plockar fram ett citat av Voltaire: ”Om Gud inte funnes skulle vi tvingas uppfinna honom”. När samhällen växer sig så stora att det blir omöjligt för individer att ha koll på varje medlem i gruppen, hur upprätthålls då den sociala kontrollen? Eftersom många arter har uppvisat tecken på vidskeplighet, inte bara däggdjur utan även fåglar, känns det som ett rimligt antagande att denna vidskeplighet kan ha medverkat till att inneboende biologiska beteenden såsom moral, empati och känsla för rättvisa fått en egen existens, utanför individen. Det viktiga i det här resonemanget är att religionen med sina moraliska rättesnören är någonting som är sprunget ur människan själv och inte någonting som är konstruerat av illasinnade härskare för att hålla oss i schack. Snarare har dessa härskare förstått att spela på våra instinkter.

De Waal är själv ateist, men har inte mycket till övers för den nyateistiska rörelsen. Han finner den dogmatisk och inte ett dugg bättre än det den klagar över. Han ifrågasätter också den konstruerade schismen mellan vetenskap och tro. Där uttrycker han precis det jag själv känner. Det finns ingen konflikt. Det är två helt skilda ting som fyller olika funktioner hos människan och inte skall jämföras.

Läsaren får ta del av många fina scener där bonobon på ett sätt faktiskt framstår som skapelsens krona mer än vad människan, med sina mer aggressiva tendenser, någonsin gjort. Den känsla som dröjer sig kvar efter läsningen är framförallt hopp om framtiden. Om människan har mest gemensamt med denna kärleksfulla varelse av alla som finns på planeten, så är i alla fall jag nöjd.

Det här är en av de mest intressanta böcker jag läst i år, kanske till och med någonsin. Frans de Waal är inte enbart biolog, han är en stor tänkare. Fast det är kanske just hans studier av människoapor som gjort honom till denna tänkare. Att hela tiden konfronteras med varelser som är en mer ursprunglig version av oss själva ger nog upphov till breda insikter om oss själva som art. Det här är verkligen rekommenderad läsning för alla som är det minsta intresserade av vilka vi är.