Vårterminen 2013 skrev jag en magisteruppsats om mat i litteratur. Det som först fick mig att välja ämnet var en tanke kring hur mat liksom är ALLT (vilket varje ätstört samhälle vet). Jag ville visa hur matfrågan liksom infekterar allt, från personliga relationer mellan människor, och djur, till synen på världen i stort, från upplevelsen av den egna kroppen till inställningen till och upplevelsen av religion, filosofi, naturvetenskap, politik, historia – och allt annat. Min uppsats fick inte bli för lång och istället för ALLT så blev det en närläsning av en enda roman och användningen av mat i den (mat som språk, motiv, form, bakgrund, tilltugg).

I Det hungriga slottet däremot, lyckas Isabella Nilsson med detta. Att göra alltet, i lyrikform typ. Det är en historia om ekonomisk, ekologisk, kulturell exploatering. Och om uppväxt, övergrepp och identitet.

Med humor och kockknivsskarp satir i såväl Nilssons text som Kristin Lindströms illustrationer – som i sin färggladhet påminner om såväl naivistiska, barnaktiga teckningar, mataffärsreklampapper som något sjukt genialiskt – beskrivs en värld präglad av en osäkrad säkerhet. En ofri frihet och en otrygg trygghet. Medias omedelbara närvaro och en sorts omedveten medverkan i samhällssnurret. Det är mat och språk. Mat och språk och konsumtion. Kroppsångest och ångestkroppar. Cupcakes, svält och samhällssamvete.

Ibland tangeras det kanske uttjatade och klyschiga, som anorektiska ballerinor. De bästa stunderna finns däremellan, mellan de bitar som redan synts och hörts, där maten blir något mer, något mer svårbeskrivet, svårfångat. Där det blir uppenbart hur maten, matfixeringen och ätstördheten är totalt inbyggd i all modern, västerländsk kultur, typ.

I dessa bästa stunder är det som en insikt når mig, en insikt om hur allt alltid är en sorts kannibalism. Det låter hemskt. Och det finns ingen tröst. Nilssons språklekar, blodbristbrödet, växtätarköttet, morden, galenskapen, kräkfärdigheten, och Lidströms karamellfärgade illustrationer (och kombinationen som får mig att bli både illamående och askär i allt) slutar med blodbandsdöd och därefter får barnsoldaten äntligen sin bantningsmedalj. Det är tryggheten i det otrygga och otryggheten i det trygga och jag tänker att det är argt och farligt och hemskt och över gränsen på alla sätt, åt alla riktningar, samtidigt. Det är sjukt. Och sjukt fascinerande läsning.