Det pågår ett slags möte, ett projekt. Det är ett professionellt och formellt möte och ett mycket väsentligt projekt, men deltagarna är en smula udda. Där finns en varg, en padda och en syrsa, ett russin, en monsterninja, en änglahund och en hel hop fnissiga vandalgnagare. Bland mycket annat.

Och det där är bara ramberättelsen. För projektet de driver, föremålet för deras något splittrade ansträngningar, är att styra upp framtiden för en ung tjej som väl är romanens egentliga huvudperson. Hon har precis slutat gymnasiet och vet inte riktigt vad poängen med verkligheten är. Kanske är det kärlek?

Plötsligt upptäcker hon att hon sitter och håller en civilingenjör i handen. Två frågor måste hon ställa sig.
1. Vem är han?
2. Vad jobbar en civilingenjör med?
Hon ser ut genom tågfönstret. Sol, sol, sol. Hon vänder på huvudet. Civilingenjör.

Huvudpersonen har liksom lite svårt att fästa sig i den där verkligheten. Och ska man verkligen fästa sig vid en sådan som Isak, civilingenjören? Hon kan inte låta bli att fantisera om vargkamrater och miniatyrschimpanser och regnbågsfärgad päls och han har kanske inte riktigt tålamod eller förståelse för det.

Verklighetsprojektet är en originell debutroman, lekfull och skruvad. Ändå har jag kanske svårt att säga vad alla de där fantasifigurerna fyller för funktion, som ramberättelse åtminstone. Är det de som hittat på huvudpersonen eller huvudpersonen som hittat på dem? Och i så fall varför?

Bäst tycker jag Isabella Nilsson är när hon lite lakoniskt beskriver just verkligheten och huvudpersonens reaktioner inför den. Förvirringen. Hur komplicerat det är med förhållanden, till exempel. Hur man å ena sidan är himlastormande förälskad och inte kan leva utan honom och å andra sidan verkligen stör sig på att han gillar folkmusik eller har tagit det sista av glassen.

Att kärlek är så himla godtycklig, det är väl nästan skruvat nog? För att inte tala om det här med civilingenjörer och att ingen vet vad de egentligen gör.