Recension

: Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll
Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll Linda Belanner och Fredrik Persson
2012
Bonnier Carlsen
6/10

Ingen kommer undan Göran

Göran är fjortonårige Mattias chef och han är inte särskilt nöjd. Skickar sura sms eller dyker upp personligen i sin sammetskavaj, sin SUV och med sin ständiga cigarrök och gormar om att Mattias måste ta sig i kragen.

Göran är Döden och Mattias, ja, Mattias är ungefär Dödens praoelev och semestervikarie. Det är i alla fall tanken, men Mattias är för blödig. Första gången han ska hämta någon, vars tur det har blivit att dö, skrattar hon bara åt honom. Mattias försöker igen, men att ta livet av vackra, tuffa, livfulla Zahra blir inte precis lättare när han lär känna henne bättre.

Att skildra Döden, liemannen, som en person har förstås en lång tradition bakom sig. Att Döden-figuren trasslar in sig känslomässigt i en person han kommit för att hämta är ju egentligen inte heller helt nyskapande. Att han däremot är en ung kille i svart luvtröja som samtidigt försöker trassla sig igenom en vanlig svensk högstadieskola är kanske något mer oväntat.

Inte vet jag varför Döden måste gå i skolan (lika lite som jag begriper varför var och varannan uråldrig vampyr envisas med att göra det). Kanske går Mattias bara dit för att komma nära Zahra. Väl där ger författarna i alla fall en ganska välskriven, om än inte klichéfri, skildring av skolvardagens fasor, inklusive slemmiga gympalärare, skoldiscofylla och kränkande YouTube-klipp.

Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll är en debutroman med många bra uppslag och stor potential. Här finns karaktärer och en hel mytologi som jag gärna skulle vilja veta mer om. Problemet är både att författarna aldrig riktigt driver något till sin spets och att de faktiskt inte ger intryck av att fullt ut ha tänkt igenom sin egen berättelse. Det här är ingen dålig roman, men den hade relativt lätt kunnat bli så mycket vassare.

Ett påtagligt exempel är att Mattias rekryterades av Göran för tio år sedan, när hela hans hemby dödades i en gasexplosion. Redan då var Göran less och ville ha semester. Ändå är det först nu som han faktiskt börjar ställa krav på att Mattias ska avlasta honom, och de ger egentligen inte intryck av att ha någon särskild historia tillsammans. Mattias är märkligt mycket som ett tomt ark – utan att det för den skull ger läsarna något större utrymme att tvivla på att han egentligen är en schysst kille.

All denna hygglighet tar helt enkelt udden av vad som hade kunnat bli en riktigt angelägen berättelse om döden, om gott och ont, rättvist och orättvist. Finns det människor som faktiskt förtjänar att dö? Finns det någon högre ordning som ligger bakom Görans och Mattias uppdrag, eller är allt bara godtycke? Finns det, som Göran hävdar, en balans mellan liv och död som måste upprätthållas? Vem är Görans onda brorsa och hur ond är egentligen Göran själv? Finns det änglar och kan det vara så att de ibland jobbar i gatukök?

Och den kanske evigaste frågan av alla: vad händer sen då?

Ella Andrén

Publicerad: 2012-07-21 00:00 / Uppdaterad: 2012-07-20 10:59

Kategori: Recension | Recension: #4813

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?