Döden. Ett av vår tids få kvarvarande tabun, undangömd på institutioner medan vi lägger allt mer pengar, tid och energi på drömmen om evig ungdom.

Eller:

Döden. En evig fascination mer exploaterad i närgångna medier än någonsin förr.

Kan den rentav vara både och?

Att vi avskärmar oss alltmer från döden och döendet – precis som vi avskärmat oss från så många andra kroppsliga funktioner, effekter och tillkortakommanden – brukar höra till de fastslagna kulturhistoriska sanningarna. Vi (i västvärlden, vill säga) lever inte längre tätt inpå varandra flera generationer tillsammans. Vi föds och dör alltmer sällan i hemmet, och vi har professionella yrkesgrupper som läkare och begravningsentreprenörer som tar hand om alltfler aspekter av sjukdom och död.

Men kanske är det också därför vårt behov av berättelser om döden verkar vara så starkt? Eller hur ska man förstå dödens påtagliga popularitet i en rad nutida genrer, från journalistik till teveunderhållning till självmordschattar på nätet?

I Döden i medierna samlas en rad film-, medie- och kommunikationsvetare kring döden som tema. Det är en väl avvägd antologi med texter om så skilda ämnen som mordjournalistik på 1930-talet (Madeleine Kleberg), media som vägledning i sorg (Anette Forsberg), krig på film (Astrid Söderbergh Widding), tevedeckaren Morden i Midsomer (Anja Hirdman) och kriminalteknikserier (Sofia Bull), Jesu lidande och död i Passion of the Christ (Tytti Soila), ”medier i medier” och livet efter döden (Eva Kingsepp), självmordschattar (Michael Westerlund) och cancerbloggar (Yvonne Andersson).

Känslan av på en gång närhet och distans till döden biter sig fast. Visst frossar vi i både död och sorg – jämfört med 30-talsjournalistiken har framför allt anhöriga och deras sorg fått en ny, framträdande roll – men vi gör det samtidigt på ett sätt som ofta framstår som både ytligt och formelartat. I teveseriernas strukturer, i journalisternas beskrivningar och intervjuade anhörigas ordval, i de peppande kommentarerna om att inte låta cancern vinna på nätet – samma repliker tycks återkomma i det oändliga.

”Medierna har delvis övertagit den roll som kyrkan hade tidigare när det gäller att vara det offentliga rum där man definierar, beskriver och hanterar sorgen samt dess ritualer och symboler”, skriver Anette Forsberg. Genom medierna lär vi oss hur man sörjer, vad vi förväntas säga och göra. ”Genom att framhäva detta ritualiserade beteende blir sorgejournalistiken en del av ett social ordnande, av den gemensamma sociala värld som strukturerar hur vi ska eller bör agera”.

Upprepning och ritualer är också en väsentlig del av de populära deckarna. Som Anja Hirdman skriver om Morden i Midsomer kretsar serien, tvärtemot dödens slutgiltighet, kring just upprepningar och återställandet av ordning. Själva formatet är förstås i stor utsträckning detsamma i avsnitt efter avsnitt – och här är ju döden faktiskt bara början – men också den fiktiva världen är närmast besatt av det återkommande, av släktled, familj och traditioner. Upprepning är tryggt, tröstande. Och vårt behov av tröst, som Hirdman i slutordet citerar Dagerman, är omättligt.

Intressant är också närgångenhetens gränser, vad vi fortfarande har svårt att prata om. Självmord är en sådan sak. Dels fungerar det illa i mediedramaturgins krav på tydliga (goda och oskyldiga) offer och gärningsmän, dels finns det en gammal föreställning – sann eller ej – att självmord kan ”smitta”, att pratar vi om det riskerar vi att inspirera fler att göra det, den så kallade Werther-effekten. Men där traditionella medier skyggar tar förstås internet vid.

Döden i medierna är en blandning av akademisk forskning och populärkultur som hittills inte varit särskilt vanlig i Sverige. Dessutom är det en riktigt snygg bok. Jag kan bara hoppas att vi får se mer av sådant.