Problemet med deckare är att de behandlar så tunga ämnen som död, psykisk sjukdom och tung brottslighet och samtidigt ska vara lättsam litteratur. Det är en ekvation som inte går ihop för mig. Jag får ofta höra av läsare av Dagensbok eller kunder i bokhandeln att de inte vill läsa vissa böcker för att de handlar om för mörka levnadsöden, att det är för tragiskt eller olyckligt. Men aldrig att en deckare förblir oläst på samma grunder trots att de, som sagt, innehåller tragiska levnadsöden så att det räcker och blir över.
Mari Jungstedts tionde och senaste deckare om kriminalkommissarie Anders Knutas utspelar sig precis som de tidigare på Gotland. Vi får träffa Erika Malm, journalist på en av Sveriges största kvällstidningar som är på plats i Visby för årets Almedalsvecka. Tyvärr blir hon mördad och hittas död på sitt hotellrum innan läsaren har hunnit bekanta sig närmare med henne och det är synd eftersom porträttet av henne känns allt annat än givande:
Hon var en attraktiv kvinna, en bit över fyrtio, även om alla i hennes omgivning bestämt hävdade att hon inte såg en dag äldre ut än trettiofem. Hon var slank men med yppig figur som hon inte gjorde något för att dölja med åtsmitande dräkter. Hon var väl medveten om sin dragningskraft som kunde reta gallfeber på kvinnliga kolleger. Att vara en välutbildad, kunnig, hårt arbetande och seriös journalist och samtidigt spela på sin sexighet hade många svårt att få ihop i detta etiketteringens förlovade land.
Och jag undrar vad Mari Jungstedt vill säga genom att presentera sin karaktär genom dessa rader. För om det i litteraturen aldrig slutas påpeka att kompetens och sexighet inte går att kombinera för kvinnor, kommer vi heller aldrig att komma dit. Att framgångsrika och snygga kvinnor dessutom skulle reta gallfeber på sina samköniga kollegor känns också tråkigt och mossigt och jag kunde inte bry mig mindre om huruvida Erika Malm ser ut att vara fem eller tio år yngre eller äldre än vad hon egentligen är om det inte har någon betydelse för fortsättningen av romanen. Det har det inte.
Deckare är ofta skrivna i olika parallellhandlingar som tillslut leder fram till att mördaren blir gripen. Ofta får vi som läsare följa poliserna och deras arbete, offret och förövaren, självklart utan att hen namnges. Tyvärr blir inte Den sista akten mycket bättre när de övriga parallellhandlingarna drar igång. Som jag skrev inledningsvis gestaltar deckare ofta karaktärer med psykiska sjukdomar så allvarliga att de är beredda att döda för sin åsikt eller syn på verkligheten. Att då skriva ur denne karaktärs perspektiv i första person är svårt, riktigt svårt och det är där deckarna nästan alltid går bet. Det blir patetiskt, förutsägbart och det som är angeläget i karaktärens levnadsöde kommer aldrig fram. Den sista akten är tyvärr inget undantag och jag läser dessa kapitel snabbt för att de ska ta slut fortare.
De delar som jag ändå läser med behållning är de ur polisernas perspektiv. Där känns det som att Mari Jungstedt är tonsäker och kan sin genre. Jag följer Knutas och hans kårs arbete med nyfikenhet och hejar på dem för att utredningen ska gå framåt. Vi får följa polisens arbete ur både Knutas och hans kollega Karins perspektiv. Tyvärr benämns Karin, som enda kvinna i kåren med endast förnamn, medan samtliga manliga kollegor kallas för efternamn.
I de tidigare deckarna av Mari Jungstedt som jag har läst, har jag uppskattat att följa journalisten Johan och hans familj mycket. Därför saknar jag honom i Den sista akten, där han visserligen förekommer men inte har någon avgörande roll.
Även om det alltid finns en vilja, ja nästan ett behov, att få en upplösning på en deckare finner jag ingen riktig spänning ens när jag närmar mig de sista sidorna i Den sista akten. Tyvärr var Mari Jungstedt bättre förr och ett glitterbestrött bokomslag är föga kompensation.
Publicerad: 2012-07-22 00:00 / Uppdaterad: 2012-07-18 22:01
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).