När jag hade läst klart Ingrid Elfbergs debutroman tänkte jag att jag hade läst en okej deckare. Efter några dagar började vissa element i boken att irritera mig och när jag verkligen tänkte efter insåg jag att det här faktiskt var en riktigt, riktigt dålig bok.

Romanens huvudkaraktär, Eva, har en några år gammal son som har blivit utnyttjad av en pedofil. Polisen hittar snabbt en misstänkt, pojkens förskolelärare Mattias, och denne döms också för brottet. Från fängelset skickar dock Mattias ett brev till Eva där han skriver att han har blivit oskyldigt dömd och kort därefter tar han sitt eget liv. Trots att omgivningen, i form av familj, polisväsende och psykvård, försöker få Eva på andra tankar är hon övertygad om att Mattias i sitt brev berättade sanningen. Eva misstänker att den verklige förövaren fortfarande går fri, och mot alla odds ger hon sig ensam ut på jakt efter honom.

Vad är det då som är fel med den här boken? Ja, nästan allt. Det mest positiva är att porträttet av Eva stundvis är väldig vältecknat – det är en ärlig och naken beskrivning av en nedbruten kvinna … ända tills hon i slutskedet av boken förvändlas till en actionhjälte av sällan skådat slag. En annan dålig aspekt är plotten, som är löjligt förutsägbar. Också det faktum att alla bokens män (utom pedofilen) är beskriva på ett nästintill tantsnuskigt sätt som stora, starka, rediga karlar vars främsta mål i livet är att beskydda bräckliga kvinnor är rätt så töntigt.

Men det absolut värsta med den här boken är att författaren är så otroligt feg. Elfberg har, tyvärr, valt att skriva vissa avsnitt i boken ur förövarens synvinkel, istället för Evas. Här har Elfberg en chans, nästan ett ansvar, att ta med läsaren under skinnet på en människa vars drivkraft de flesta av oss aldrig kommer att kunna ha förståelse för. Hur tänker en pedofil? Vad driver en sådan person? Varför blev han som han blev? Att som författare ta sig an denna uppgift, att ta sig in i huvudet på en människa som våldtar barn, måste vara en vidrig, tärnade och nästintill omöjlig uppgift. Lyckligtvis för Elfberg så slapp hon denna pärs. Hon tog den fega och dåliga författarens utväg och gjorde sin förövare till en halvstörd religiös fanatiker som hade en underlig relation till sin lika överreligiösa mamma och därför blev som han blev. Denna förklaring är otillfredsställande, banal och pinsam. Sen att resten av boken också är skit gör inte det hela bättre.