Ulf Lundells 6 pjäser innehåller sex separata dramer (”Kejsardyk”, ”Backstage”, ”Offpist”, ”Como”, ”Oriental” och ”Cristallo”) som också bildar en helhet.

Den mest påtagliga känslan som de här sex pjäserna förmedlar lästa i en följd är känslan av klaustrofobisk instängdhet. Det beror inte först och främst på att huvudpersonerna i några av pjäserna är inlåsta i loger eller insnöade i alpstugor. De yttre miljöerna (Varenna vid Comosjön, terrass vid Oriental hotell i Bangkok, hotellrum i Dolomiterna) kunde/borde ju tvärtom vara underbara öppna platser att befinna sig på. Nej, det är främst huvudpersonernas avbrända inre landskap som skapar den instängda känslan.

Minnen ifrån det förflutna gör sig ständigt påminda och omöjliggör ett harmoniskt nu, och nuet – med dess skriande avsaknad av ideologier, drömmar och utopier – är allt som finns. Det liv som levs på hotellrummen blir därför även en symbolbild för ett liv på drift i ett samhälleligt och socialt vakuum. Den geografiska, sociala och samhälleliga frikopplingen som skulle kunna innebära frihet ökar i det här fallet tvärtom känslan av instängdhet.

Huvudpersonerna finner sig alltså inmålade i ett hörn oförmögna att ta sig därifrån. Utifrån den trängda positionen talar de med och förbi varann. Det är monotont, självcentrerat och hopplöst. Teman som Sveriges förändring, relationen kvinna – man, det egna skapandet, livet och döden är återkommande i pjäserna. Känsliga ämnen som våldtäkt och demenssjukdomen Alzheimers förekommer också. Även feminism och islamism uttrycks det åsikter om som säkert kan uppfattas obekväma och provocerande.

Den övergripande tematiken i pjäserna – ur vilken de flesta konflikter uppstår – är dock spänningen mellan begreppen verklig och overklig. I bokens första pjäs ”Kejsardyk” där två gamla vänner minns en händelse på två olika sätt, ställer man sig frågan vem av de bådas berättelse som ligger närmast verkligheten. Verkligt och overkligt är även temat i ”Backstage” där det hängivna fanet Tommy och rockartisten Carl har olika uppfattningar om vem Carl egentligen är.

I ”Como” återkommer temat igen, om än mer subtilt. Pjäsen inleds med att Henrik och Clara pratar om kändisvärlden, en värld som inte känns som ”verklig” men som ändå är verklig. Clara snusar nikotinfritt snus, ett snus som inte känns som ”verkligt” snus, men som är verkligt. Clara pratar om sin ”bebis” som inte är en verklig bebis utan en hund. Clara och Henrik är förlovade men kallar det själva för ”travel engagement” och det känns inte som en verklig förlovning. På slutet av första akten får man känslan av att hela deras förhållande inte är ett verkligt förhållande. De lever i en overklig verklighet. Vad pjäserna ofta skildrar är kampen att ta sig ut ur känslan av overklighet.

Huvudpersonerna i de sex pjäserna är påfallande lika varann och de som tidigare läst Ulf Lundells romaner kommer snabbt att känna igen dem. På det sättet påminner Lundell lite grand om den österrikiske författaren och dramatikern Thomas Bernhard. Om Thomas Bernhard brukar man säga att han alltid skriver samma pjäs och alltid på samma sätt. Alla personer talar på samma sätt; en sorts monologisk talande människa.

I de sex pjäserna finns det ingen avancerat uppbyggd intrig, de är ganska fattiga på symboler, tvetydigheter och undertexter. Språket är varken poetiskt vackert eller övervägt och djupsinnigt. Det är inte litteratur eller dramatik i klassisk mening, det är text som ligger väldigt nära livet och levandet med dess storhet och litenhet. Däri finns både textens kvaliteter och dess brister. Texten lyfter aldrig och förhöjer livskänslan som verkligt stor konst ofta lyckas med. Å andra sidan blir texten heller aldrig förströelse som man kan förhålla sig neutral till, den uttrycker en högst trovärdig känsla av instängdhet och desperation och det känns att den är skriven på liv och död. Man sugs in i en malström som det är väldigt svårt att slita sig ifrån och man hålls kvar där till utmattningens gräns. På gott och ont. För utmattad blir man verkligen av att läsa de sex pjäserna i en följd. Måttfullhet har aldrig varit en dygd i Ulf Lundells konstnärskap, vilket i och för sig är befriande, men jag skulle ändå rekommendera läsaren att göra några veckors uppehåll mellan pjäserna för att få ut maximalt av boken.