Leona – Tärningen är kastad har en filmisk och spektakulär inledning. En sjuårig flicka går naken och blodig in på en bank i Stockholm city och får med sig miljoner därifrån. Rånet röner stor uppmärksamhet och utredningen hamnar hos Citypolisen där Leona Lindberg får hand om fallet.

Visst låter det rafflande? Karaktären utredare Leona Lindberg ligger i tiden. Hon är en mix av de rådande trenderna. I dagens svenska deckare trendar kvinnliga polisutredare som arbetar lite för mycket samt har småbarn och relation att ta hand om på hemmaplan. På teve ser vi hyllade serien Bron där polisen Saga Norén, även om det aldrig uttalas, verkar ha aspergers. Jenny Rogneby har parat ihop dessa. Huvudpersonen Leona Lindberg är en orolig småbarnsmamma med make samtidigt som hon har stora svårigheter med det sociala samspelet. Hon är en erkänt duktig utredare men när jag bjuds in i hennes skalle ser världen annorlunda ut. Hon är en intelligent människa som hyser massor av kärlek till sina barn men resten av folket som bebor hennes värld är spelpjäser som fungerar som medel för vad samhället kräver samt för att Leona ska nå sina mål.

Det här är en historia med många överraskningar. Styrkan ligger i författarens skicklighet att ständigt skaka om mig. När jag tror att jag stakat ut storyn krälar den ur mitt grepp och muterar. I denna roman är huvudpersonens liv och leverne minst lika intressant som brottet. Det är pikant att få komma under huden på någon som tänker annorlunda än kreti. Och jag tycker om att historien inte förklarar eller ursäktar Leonas beteende. Hon får stå för sig själv, med alla sina egenheter och krumbukter.

Parallellt med detta fortlöper naturligtvis utredningsarbetet med bankrånet som dessutom blir till fler. Det märks att författaren jobbar som brottsutredare men i romanen blir utredningen till en stor del av karaktärernas tillvaro. Det är mänskligt beskrivet och inga bromsklossar uppstår.

Inte sedan jag läste Hypnotisören har jag känt att en deckare har varit mer skriven för film än nu.