Leona är tillbaka. Utredaren som kör dubbelt. Nu är hon nyskild, pank och har dessutom förlorat sin son. Motvilligt får hon utreda ett bombdåd utanför Sveriges riksdag. Förövaren överlever och ingen förutom han skadas, men fallet har många lager. Leona försöker först slingra sig ur fallet, men dras in i utredningen och befinner sig snabbt i dess nav. För även om hon egentligen inte gillar att jobba så är Leona hängiven och klipsk. När hon väl ger sig i kast med saker gör hon det ordentligt. Och hon har en förmåga att komma in under skinnet på folk.

Privatlivet är paj. Leona går i terapi för att bearbeta sonens bortgång. Dock är hon skeptisk till behandlingen. Och när hon råkar se vad terapeuten skrivit om henne i sitt block går hon inte dit igen.

Vanföreställningar.
Psykopatiska drag.
Antisocial personlighetsstörning?

Och det är det som är så spännande med karaktären Leona. Terapeuten sätter nämligen huvudet på spiken, även om Leona själv aldrig skulle hålla med om saken. Hennes självinsikt verkar överhuvudtaget bristande.

Eftersom saker och ting inte gick hennes väg i förra boken är Leona i full fart med att styra upp nya skumraskaffärer. Hon jobbar ensam men är skicklig på att knyta småbrottslingar till sig. Hon hittar dem som har potential och lär sedan upp dem i lönn. Att hon dessutom har en livsfarlig skuld efter sig gör att hon måste dra ihop en superstöt för att bli skuldfri.

Trots att Leona själv inte yttrar så många känslor blir jag gripen av henne. Hon är så satans ensam. Efter skilsmässan lever hon själv, hon har knappt någon vårdnad av den gemensamma dottern och vänner existerar inte. Dock verkar hon sedan sist kommit ur sitt spelberoende. Det känns som att det är när hon utreder knepiga fall eller lär upp unga brottslingar som hon på riktigt lever.

Leona Lindberg är inte bokens enda karaktär, men de andra lever i skuggan av denna färgstarka ensamvarg. Hon balanserar hela tiden på gränsen, och lyckas få ihop gediget, skickligt polisarbete och ett kriminellt extraknäck.

Filmrättigheterna såldes till Hollywood redan när den första boken Leona – Tärningen är kastad kommit. Och det är filmiskt berättat. Det känns tyvärr som att Leona – Alla medel är tillåtna är skriven för att bli film. Det är nästan bara dialog, vilket gör mig andfådd. Jag hade velat ha fler stunder med Leona och hennes inre tankar. Jag tycker att hon är värd det. Hon är en spännande karaktär som jag vill grotta in mig i. Vill förstå hur hon tänker, fungerar, lever och känner.