Fjortonårige Lorenzo gömmer sig i källaren till huset där han bor med sina föräldrar. Där får han vara för sig själv, precis som han vill ha det. Officiellt är han på skidsemester i Cortina tillsammans med ett gäng klasskompisar, en lögn han virat in sig i för att göra mamman glad. Mamman, vars högsta önskan är att Lorenzo ska vara utåtriktad och ha många vänner. Bara efter någon dag i källaren upptäcks Lorenzo av halvsystern Olivia. Han vet inte så mycket om henne, mer än att hon är strulig och ”knäpp”. Nu inser han att Olivia har drogproblem och behöver hans hjälp.

Niccolò Ammaniti har tidigare skrivit, i mitt tycke, fantastiska böcker om killar i tidiga tonåren och deras relation med framförallt sina fäder. Utspelade i italiensk machomiljö, men fyllda med så mycket känsla och djupa, komplexa personporträtt att jag fallit pladask. När jag läste sista meningen av Mellan himmel och jord minns jag att tårarna kom. I Du och jag är det återigen en tonåring som skildras, men denna gång är pappan ytterst frånvarande. I stället ligger fokus på Lorenzos relation till mamman och halvsystern. Mamman som vill väl men istället blir överbeskyddande och påtvingande. Systern som Lorenzo knappt känner, hon som nu delar Lorenzos hemlighet.

Ammaniti är skicklig på att fånga den typen av tonåring Lorenzo representerar. Du och jag är fylld av träffsäkra markörer. I källaren läser Lorenzo Staden som försvann av Stephen King, spelar playstation, äter chokladkakor och har i övrigt bunkrat upp med köttkonserver, formfranska, majonäs och Coca-Cola. Men här finns också gestaltningen av hur Lorenzo försöker passa in bland sina jämnåriga genom att klä sig och bete sig annorlunda. Grabbigheten som maskerad, ett ämne som inte får tillräckligt stort utrymme i litteraturen.

Tyvärr inte här heller. Du och jag är en väldigt kort och lättläst bok. Det är inte nödvändigtvis något negativt, men i detta fall känner jag att historien skulle behövt mer utrymme för att utvecklas och fördjupas. Olivias drogproblem behandlas alldeles för hastigt. Plötsligt finns hon bara där och är i behov av mediciner och avvänjning. Både Lorenzo och jag som läsare hade behövt mer tid för att låta det sjunka in. Att beskriva droganvändande blir helt enkelt ett för stort ämne för en så kort roman, speciellt när Ammaniti använder väl lätta och förväntade grepp.

Det finaste, och enligt mig det  viktigaste temat i Du och jag är Lorenzos behov av att få vara själv. Att få vara tyst, att inte vara en av de mest utåtriktade, en av de där som åker på skidsemester tillsammans med kompisarna. Susan Cain och Linus Jonkman gav båda nyligen ut böcker om synen på introverta i en värld där att vara utåtriktad och framåt premieras och är ett sätt att marknadsföra sig själv medan en introvert läggning genom historien klassats som asocialitet och mental sjukdom. Bör inte det introverta ses som ett annat sätt att vara och agera i världen, med likvärdiga krafter och möjligheter? Lorenzos egenhändiga berättelse om poolstädarroboten som manipuleras för att mörda Saddam Hussein men istället sliter sig och dödar halva Kaliforniens poolbadande småbarnsfamiljer, är rolig och visar samtidigt på en tonåring med mycket fantasi och förmågan att utveckla den inom själv. Färdigheter som lätt kvävs i ett sammanhang där den som hörs mest är den enda som uppmärksammas.

Ammaniti har som vanligt skrivit en i grunden fin historia, men i jämförelse med hans tidigare böcker känns Du och jag som en bagatell. Bokens teman känns alldeles för kortfattade och koncentrerade. En källare är en begränsad miljö som är ypperlig för att gestalta laddade situationer, men den riktiga magin uppstår aldrig. Ändå berör delar av berättelsen och jag hade troligen gråtit till slutet även denna gång, om bara resten av boken byggt upp det mer. Som Lorenzo säger:

Jag blev galen när jag såg en film med mamma och pappa och de satt och diskuterade slutet efteråt, som om hela historien låg där och resten inte hade någon betydelse. Hur var det då i det verkliga livet, var det bara slutet som räknades?