Recension

: Själamakerskan
Själamakerskan Michela Murgia
2012
Brombergs Bokförlag
7/10

En liten roman med stort innehåll

Utgiven 2012
ISBN 9789173373708
Sidor 181
Orginaltitel Accabadora
Översättare Barbro Andersson

Om författaren

michela_murgia
Foto: Gianfranco Mura

Michela Murgia föddes 1972 i Cabras på Sardinien. Hon debuterade som författare 2005 och fick sitt stora genombrott med ”Accabadora” som i direkt översättning betyder ”hon som avslutar”.

Sök efter boken

Fillus de anima. Själabarn.
Så kallas de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listru var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ.

Det är de inledande orden i Michela Murgias roman Själamakerskan. Boken utspelar sig på Sardinien på 1950-talet och i centrum av historien finns Maria, ’den fjärde’ i en rad av fyra döttrar till en mor som blivit änka allt för tidigt. Där finns också Tzia Bonaria Urrai, en välbeställd sömmerska vars ungdomskärlek aldrig kom tillbaka från kriget, och som på äldre dagar tar sig an Maria som sitt fosterbarn.

Det pratas en del i den lilla staden om det märkliga i att en gammal kvinna tar ett flickebarn från familj och trygghet och uppfostrar denna som vore det hennes eget. Konstellationen, detta valda föräldraskap, visar sig dock vara stärkande för dem båda. Flickan, som alltid presenterats som ’den fjärde’, ’den minsta’ eller ’den sista’, lär sig med tiden att förstå sig själv utifrån presentationen ’Detta är Maria’. Varken mer eller mindre, men gott så. Till slut talas det inte längre bakom ryggen på dem: ”… plötsligt var det som om det alltid hade varit så, själ och själbarn, ett mindre ansvarsfullt sätt att vara mor och dotter.”

Tzia Bonaria uppfostrar sin nya dotter med stor respekt. Kärleken dem emellan anar man sig till, men främst bygger deras relation på ärlighet och lydnad. Maria lär sig att det är mänskligt att göra fel, men att man som människa också måste ta ansvar för sina handlingar. Lögnen är däremot alltid förkastlig.

Under sina år hos Tzia Bonaria händer det vid ett par tillfällen att Maria ser den gamla kvinnan lämna huset ensam om natten, för att sedan komma tillbaka trött och sliten utan att vilja berätta var hon har varit. Först som tonåring tvingas Maria att inse vad hennes fostermor verkligen gör om nätterna, och vem hon egentligen är – en accabadora, en själamakerska. Denna insikt, tillsammans med alla de lögner hon därmed anser sig ha matats med under sina år hos Tzia Bonaria, driver henne att lämna Sardinien för att med sjömilens hjälp lägga allt bakom sig och bli ”sina minnens själamakerska”. Men minnena försvinner inte, och hon återvänder för att ta hand om sin själamor på hennes dödsbädd. Där utspelas en halvårslång stum dialog där blickar av förebråelse, försoning och förståelse är den enda formen av kommunikation kvinnorna emellan.

Själamakerskan är blygsam till sitt omfång, men lyckas ändå behandla stora ämnen så som kärlek, moderskap, liv och död, och det med en fin balans mellan att vara beskrivande och gestaltande. Murgia skänker sin historia dofter, smaker och språk som gör scenen för romanen fullständigt trovärdig. Hon förankrar sin berättelse historiskt genom att människorna i den lever sina liv i efterdyningarna av ’det stora kriget’, och hon skildrar vardagens tidstypiska vedermödor. Det är likvakor och gråterskor, vinskörd och förbannelser, bröllopsfester och släktfejder. Och mitt i detta går Maria från att vara flicka till att vara kvinna. Från oskuld till att se världen i all sin fulhet, men också till att se det vackra i människorna omkring sig.

Trots att Själamakerskan stundtals är smått ljuvlig att läsa, med sin nästan skrönliknande stämning, så svajar den språkligt emellanåt. Under ett par kapitel duggar negationerna så tätt att jag tvingas tänka i flera led för att förstå vad det egentligen står då människor och miljöer beskrivs utifrån det de inte är. Ifall detta är ett resultat av översättningen kan jag inte avgöra, men om så är fallet är det olyckligt att det tillåts inverka på berättelsen så mycket och så negativt. För bortsett från detta så är är det här en roman som är både varm och vacker. Både svulstig och skör.

Marie Gröön

Publicerad: 2012-06-23 00:00 / Uppdaterad: 2012-06-22 14:16

Kategori: Recension | Recension: #4771

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?