Recension

: Två sekunder i Byron Hemmings liv
Två sekunder i Byron Hemmings liv Rachel Joyce
2014
Norstedts
5/10

Extra sekunder rör till det

Utgiven 2014
ISBN 9789113054995
Sidor 397
Orginaltitel Perfect
Översättare Katarina Jansson
Först utgiven 2013

Om författaren

Rachel Joyce har skrivit ett tjugotal radiopjäser åt BBC Radio 4 samt tv-manus åt BBC 2. 2007 tilldelades hon Tinniswood Award för bästa radiopjäs. Hennes debutbok Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd nominerades till Man Booker Prize for Fiction 2012. Rachel Joyce utsågs till Writer of the Year, ”årets nykomling”, när det brittiska litteraturpriset National Book Awards delades ut 2012.

Sök efter boken

Året är 1972. Elvaårige Byron får av sin bäste vän James reda på att två extra sekunder ska läggas till tiden. Den officiella tiden har kommit i otakt med jordens rörelser och måste därför korrigeras. Detta oroar Byron. Han anser att det är tiden som håller världen samman och att mixtra med sakernas naturliga tillstånd kan aldrig sluta väl.

Framför allt oroar han sig över när de två sekunderna ska läggas till. En dag slår en illasinnad slump till. För att hinna skjutsa sina barn till skolan i tid tar Byrons mamma en genväg genom ett förslummat bostadsområde. När Byron plötsligt ser (eller får för sig) att hans klockas sekundvisare rör sig baklänges bär det sig inte bättre än att när han ivrigt håller upp klockan framför sin mammas ansikte så är det just det som distraherar henne tillräckligt mycket för att hon ska köra på en liten flicka.

Från denna punkt utvecklar sig allt till det sämre för Byron. Mamman, som i förstone inte ens märkt av olyckan, tar sig så småningom an flickans misslyckade mamma Beverley vilken visar sig vara en parasit av den svårare sorten. Byron och James försöker på olika sätt att avslöja Beverley som inte drar sig för att utnyttja sin (oskadade) dotter som ett led i en emotionell och materiell utpressning gentemot Byrons mamma.

I en parallell historia som förstås är intimt förknippad med händelserna i 1972 – här ska inte avslöjas på vilket vis – möter vi Jim som har psykiska problem och bor i en husvagn. Han träffar den utåtriktade Eileen och försöker övervinna sina egna begränsningar för att våga gå in i en relation med henne. Vilket visar sig inte vara så lätt även om det för det goda med sig att han finner ett antal nya vänner som hjälper honom längs vägen.

Som synes är det egentligen inte en munter historia. Berättelsen pendlar mellan ett slags raljerande och ironisk distans som signalerar komedi, vilket också understryks av formspråket på omslaget och de illustrerade kapitelvinjetterna, och ett mer dramatiskt anslag.

Själv är jag svag för bastarder, böcker där författaren gräver bortom genreförväntningarna för att om inte finna en kruka guld så åtminstone något som känns fräscht och spännande. Frågan är dock om man inte måste ta ut svängarna mer för att det ska fungera riktigt väl. Här tycker jag mest det känns som att den här distansen hindrar tragedin från att kännas riktigt drabbande utan att det för den skull heller är särskilt underhållande.

Det är svårt att känna för personerna i storyn eftersom det finns något karikatyrartat över dem. Ibland så är det som om berättelsen står och stampar utan att komma vidare. Många poänger hamras in ganska okänsligt.

Inte heller lyckas Rachel Joyce hålla den underliggande metaforen om tiden vid liv. Vid många tillfällen känns det ganska sökt när det refereras till de två tillagda sekunderna som sägs vara orsaken till allt elände som drabbar Byron. Tilläggas ska dock att på originalspråk så heter boken Perfect vilket blir mer mångtydigt och kanske anspelar på den klasskonflikt som också finns inbäddad i historien och främst illustreras av relationen mellan Diana och Beverley.

Det finns med andra ord en hel del kritik att rikta mot Två sekunder i Byron Hemmings liv betraktat som ett litterärt verk. Som en underhållningsroman utan större pretentioner så fungerar den ändå ganska väl. Rachel Joyces språk är rakt och spänstigt och inte sällan lyfter boken just när hon gör observationer av människor och landskap innan berättelsen åter tvingas in i plot-maskineriet. Inte minst känns stora delar av skildringen av den psykiskt sjuke Jim både inkännande och så vitt jag kan bedöma träffsäker.

Tomas Eklund

Publicerad: 2014-10-14 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-12 20:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5861

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?