Genom åren har jag ibland fått höra talas om människor, som trots att de har förlorat sina jobb ändå fortsätter att åka hemifrån vid samma tid på morgonen och som återvänder hem först när arbetsdagen skulle ha varit slut. I de fall som jag har hört talas har det alltid varit fråga om män, män som ibland till och med har lyckats upprätthålla skenet inför sin fru/sambo i flera år efter att de har blivit uppsagda. Vad dessa män har gjort hela dagarna verkar vara höljt i dunkel, men kanske har de likt Rachel i Paula Hawkins thriller Kvinnan på tåget, satt sig och sökt jobb på biblioteket, fikat eller kanske bara strövat omkring på gator och i parker?

Rachel fortsätter alltså, trots att hon har fått sparken från sitt jobb, att varje vardagsmorgon ta tåget från Ashbury till London 8.04 och åker sedan inte tillbaka till Ashbury förrän med 17.56-tåget. Hon sätter sig på samma plats på tåget, och så gott som varje dag stannar sedan tåget för röd signal vid Witney. Medan tåget väntar på att få klarsignal för att fortsätta sin färd brukar hon se ut genom tågfönstret för att se om hon kan få syn på ett ungt, förälskat par som bor i ett av husen vid spåret och som verkar ha allt det som hon själv har förlorat. I sin fantasi döper hon den unga kvinnan till Jess och den unge mannen till Jason. Hon skapar sig en bild av vilka de är och hur deras liv tillsammans ser ut.

När tåget rullar vidare brukar hon försöka undvika att se mot ett hus som ligger några nummer längre ner på samma gata. I det huset bodde hon själv två år tidigare tillsammans med Tom, som numera är hennes exmake. Tom bor kvar i huset tillsammans med sin nya fru Anna och deras gemensamma dotter Evie. En dag när Rachel sitter på tåget får hon en chock: Jess kysser en man som inte är Jason! När sedan Jess, som egentligen heter Megan, strax efter det försvinner, är Rachel säker på att hon sitter inne med information som kan lösa fallet och hennes liv börjar få en mening igen.

Jag känner mig en smula kluven inför Kvinnan på tåget. Den är både spännande och bra skriven, och även om jag tror att det är början på ett intressant författarskap så känns den samtidigt en smula obalanserad.

Den här romanen är skriven i jag-form rakt igenom. Det brukar vanligtvis begränsa perspektivet till enbart en persons, men i den här romanen låter författaren oss i stället ta del av tre olika kvinnors drömmar, tankar och upplevelser. Dessa tre kvinnor heter Anna, Megan och Rachel. Det är en av bokens styrkor, men också en av dess svagheter, för även om författaren får till kvinnornas olika karaktärer hyfsat väl, så är det trots allt Rachels röst som ges mest utrymme i boken och hon skildras mer sympatiskt än de båda andra kvinnorna som har en tendens att bli mer klichéartade, nästan arketypiska. Anna spelar rollen av Modern som har gett upp ett jobb som mäklare för att vara hemma med dottern medan Megan är tjejen med strulig bakgrund som är otrogen mot sin man. Så även om tanken är god att ge röst åt tre kvinnor i en och samma roman så tror jag att jag själv personligen hade föredragit enbart en berättare och att denna skulle ha varit Rachel. Förutom att berättarperspektivet växlar boken igenom så hoppar handlingen fram och tillbaka i tiden ganska mycket, vilket gör mig aningen förvirrad ett par gånger.

Paula Hawkins skildrar Rachels alkoholism på ett bra och trovärdigt sätt och hon lyckas få mig så engagerad att jag blir riktigt arg på Rachel, när hon efter att ha haft några vita dagar, plötsligt får för sig att fira med alkohol och blir full igen, och givetvis, som en följd av det på nytt råkar i trubbel. Men mest av allt så får thrillern Kvinnan på tåget mig att reflektera över hur mycket, eller lite, som vi egentligen vet om andra människor och deras liv. Hur ofta låter vi oss luras av de fasader som andra människor sätter upp mot omvärlden? Hur många luckor fyller hela tiden vår egen fantasi ut? Hur väl kan vi lära känna en annan människa? Och lite obehagligare: Vad tror sig andra människor veta om oss? Det här är viktiga frågor att reflektera över då vi ofta behandlar andra människor utifrån vilka vi tror att de är liksom vi ofta själva blir behandlade utifrån vilka andra tror att vi är.

Rachel, med sitt öppna alkoholmissbruk bemöts av många människor med både avsmak och förakt. Hon har förlorat sin värdighet och dricker sprit helt öppet på tåget hem. Polisen anser henne inte vara ett pålitligt vittne. Hon ljuger och har minnesluckor, och det sägs att hon är farlig när hon är berusad. Hur ser vi på människor som befinner sig i Rachels situation? Skulle vi undvika att möta hennes blick om vi satt på 17.56-tåget? Kanske till och med byta säte om vi råkade sätta oss bredvid henne? Ta en omväg runt henne om vi mötte henne raglande omkring ute på gatan? Frågor som det inte finns några lätta svar på.

Sammanfattningsvis så är det en bra och spännande thriller, men den lämnar inget större bestående intryck hos mig. Med ett undantag. Ett citat från början av boken stannar kvar i mina tankar:

Livet är ingen notis och döden är ingen parentes.

Det kommer jag att bära med mig lång tid framöver.