Att sammanfatta Homo Sapiens historia på fyrahundra sidor kan tyckas vara ett knepigt projekt. Men Yuval Noah Harari lyckas med uppgiften över förväntan. Med tydlig struktur och berättarglädje ledsagar han läsaren genom tvåhundratusen år av utveckling.

Så som Harari presenterar det för oss, finns det tre övergripande orsaker till vår ofattbara framgång som art. Den kognitiva revolutionen, jordbruksrevolutionen och den vetenskapliga revolutionen.

Jordbruksrevolutionen och den vetenskapliga revolutionen är bekanta för de flesta som kommer ihåg någonting från historielektionerna i skolan. Den kognitiva revolutionen är kanske ett något mer diffust begrepp. Den inträffade för cirka 70 000 år sedan, och kan sammanfattas ungefär med att det hände något med Sapiens hjärna som gjorde det möjligt att tänka och kommunicera på nya sätt. Det är ingen som vet riktigt vad som hände, men den vanligaste teorin är att en genetisk mutation förändrade den inre strukturen i Sapiens hjärna. Detta förde med sig att Sapiens kunde sprida sig och utmanövrera de andra arterna av människoapor som fanns lite här och där på jorden.

Men boken är inte bara en berättelse om Sapiens linjära utveckling. Från första början matar Harari läsaren med spännande sidofakta och anekdoter. Han uppehåller sig mycket kring varför och hur det blev som det blev, och utvecklar intressanta resonemang om alla möjliga olika saker som skett under Sapiens livstid. Allt från vilka djur som levt i de ekosystem vi systematiskt skövlat till hur vi skapat olika slags religioner för olika ändamål.

Det mest intressanta budskapet som framförs är det om att arten verkar sträva efter förening. Det verkar kanske inte så för den som befinner sig i ett nu-ögonblick, men lutar man sig tillbaka och ser saken från ett bredare perspektiv så är det den röda tråden i vår tillvaro. Och det är jätteintressant. Här får jag lite rysningar och känner att vi är någonting stort på spåret.

Om man lägger ihop denna strävan efter enhet med vår vetenskapliga förmåga att hela tiden flytta fram gränsen för vad som är möjligt, formas tanken att vi själva jobbar febrilt för vår egen undergång. Undergång i den meningen att vi håller på att skapa någonting annat av oss själva. Något som kan komma att ersätta oss och bli nästa steg i människosläktets evolutionära trappa.

Med tanke på hur mycket vi redan har åstadkommit för att eliminera våra biologiska begränsningar kan man undra om syftet med vår tillvaro är att omskapa oss själva till halvgudar. Jag kommer osökt att tänka på Star Treks Borger. En hänsynslös cybernetisk art med ett kollektivt medvetande som med våld tvingar andra arter till assimilation. Är det vi som är Borgerna?

Nu är inte Harari riktigt så drastisk i sina slutsatser, det är mest jag som läsare som dras med i svindlande tankegångar och frågeställningar. Harari själv verkar ha båda fötterna på jorden, och understryker att vi inget vet om vilken väg vi kommer att välja i framtiden. Vår art kanske har en fri vilja ändå, och kan komma att fatta beslut som påverkar oss i en helt annan riktning. En riktning som vi kanske uppfattar som mer attraktiv. Där våra vetenskapliga framsteg kommer att användas till att återställa någon slags balans på jorden. Där vi använder tekniken till att rädda miljön och andra arter istället för att fortsätta vårt sjuttiotusenåriga skövlande.

Sapiens känns mer som en thriller än en historiebok. Boken blir aldrig seg, utan överraskar hela tiden. Och självklart får Harari med frågan om varför just hierarkin man/kvinna är den enda mänskliga hierarkin som är evig och universell. Det finns ingen biologiskt hållbar teori för detta, utan det bara är så. Sannerligen ett mysterium.

Kapitlen om hur vetenskap, kapitalism och imperialism går hand i hand är mycket intressanta, och borde läsas av många. Här blir det också tydligt att imperialismen är en del av vårt sätt att skapa samhällen som går väldigt långt tillbaka, och på intet sätt är unikt för just européer. Det är bara det att vetenskapsrevolutionen och kapitalismen gjorde det så mycket lättare för de europeiska kolonialmakterna att skapa just sina imperium. Sedan ligger den eran så nära oss i tiden, och var så omfattande, att det kan vara lätt att dra slutsatsen att den är unik. Men människan, både som art och individ, har dock väldigt länge suktat efter att äga världen.

Harari är en sjutusan till berättare, och han lyckas med det som bara riktigt skickliga berättare kan. Att få komplicerade saker att framstå som hur enkla och självklara som helst. Detta är bra och rolig läsning, och en guldgruva att ösa ur vid middagskonversationer.