I somras kom en minst sagt fascinerande nyhet om den märkligt benämnda hajen håkäring. Forskare hade kommit fram till att arten kan bli så gammal som 400 år, vilket gör det till det klart mest långlivade ryggradsdjuret. Dessa hajar uppnår könsmognad så sent som vid 150 års-strecket.

I centrum för, eller kanske snarare ständigt lurande i periferin av Havsboken, simmar den mytomspunna, ishavslevande hajen. Morten A Strøksnes och hans vän Hugo Aasjord ger sig nämligen i början av den här ovanligt skrivna boken ut på havet i närheten av Lofoten för att fånga just en håkäring. Varför vet de inte riktigt, det är något av den mystiska aura som omger hajen som lockar. Hugo som växt upp och alltid bott vid havet har hela livet hört historier om håkäringen eller grönlandshajen som den också kallas, men har aldrig sett någon med egna ögon. Jakten på den gäckande hajen formar ramberättelsen men utgör inte den stora behållningen med boken.

Under tiden som de två väntar på de rätta väderförhållandena drar Strøksnes med läsarna i sin mångfasetterade fascination för havet. Referenser dras till de senaste marinbiologiska forskningsrapporterna, gamla myter om sjöodjur och diktverk som alla på olika sätt behandlar havet i alla dess skiftningar. Här ryms personliga anekdoter, sakligt resonerande redogörelser för klimatförändringarnas påverkan på havets organismer, filosofiska funderingar kring fiskars medvetande och meditativt poetiska beskrivningar av vattnets rörelser att vila i.

Berättandet och tankarna bildar en glimrande och levande essä som dyker ner i djupen och sticker iväg åt alla möjliga håll. Precis som havet med alla sina strömmar och bränningar står texten aldrig still. Ena sekunden behandlas skålsnäckans tänder, i den andra citeras Arthur Rimbaud. I nästa stycke berättas det om hur djur kunde ställas inför rätta på medeltiden, följt av ett avsnitt om späckhuggares snillrika jaktmetoder.

En känsla av djup respekt gentemot havet och dess invånare växer sig starkare genom textens lågmälda ton (detta trots hajfångstuppdraget som duon tilldelat sig själva). Genomförandet är av föredömlig show don’t tell-kvalitet vilket ger gott om plats för de egna tankarna. Läsningen väcker också ibland indignation över den kortsiktiga och brutala rovdrift som människan genom tiderna har utövat på havets fantastiska artrikedom eftersom Strøksnes inte väjer undan för historier om grymt hajfensfiske, fartygsdäck dränkta i valblod eller faktumet att många forskare menar att vi står inför ett nytt massutrotande av arter, inte minst i havet. Men framförallt borgar det omfångsrika angreppssättet för väckt förundran i bred mening hos läsaren oavsett om det personliga intresset stavas litteraturhistoria, naturvetenskap, mytologi, politik eller lyrik. Det är helt enkelt svårt att undkomma havet. Om inte annat för att, som Strøksnes konstaterar:

…kreationisterna, som förnekar att vi härstammar från aporna, har rätt: I likhet med aporna och allt annat liv på jorden härstammar vi från havet. Vi är ombyggda fiskar.