Jag förväntar mig förstås ett vanligt seriealbum när Trygga lilla Sverige landar i min brevlåda. Istället är det en ask, som förutom sex seriehäften innehåller en karta över ”sabbatssabotörens” bombdåd, ett tidningsutklipp om en fascistisk revolverattack mot tidningen Ny Dag, ett maskinskrivet brev till läsaren, ett häfte visor ”om banditer och mördare” och ett vykort från Jönköping, där mobbar 1948 misshandlade ”tattare”. Författarpresentationen finns på en tidstypisk liten idolbild och bokfaktan på en textad adresslapp. Det är som en enda förtjusande present.

Det är förstås förtjusande med en väldigt mörk botten. Steve Nybergs seriebox utgör liksom ett svar på alla påståenden om en nutid präglad av kaos och eskalerande brottslighet, om ”osvensk” brutalitet och terror i stark kontrast till det förment trygga, idylliska och inte minst helsvenska Sverige som nu, sägs det ibland, hotar att falla sönder.

De sex små seriealbumen i boxen visar upp några av det där landets skuggsidor. Terror är knappast något nytt här. Istället möter vi den allra första brevbomben, en serie attentat under 1900-talets första år. Strax efter andra världskriget briserar också en rad bomber runt om i Stockholm, nästan alltid på lördagar, varför attentatsmannen får namnet ”Sabbatssabotören”. Några år tidigare dör fem personer i brandattentatet mot tidningen Norrskensflamman.

Andra brutaliteter som bjuds i Trygga lilla Sverige är massmorden på ångbåten Prins Carl i Mälaren kring förra sekelskiften, en ”änglamakerska” i Helsingborg som under första världskriget försörjde sig på att ta emot spädbarn för pengar och sedan döda dem, och den märkliga historien om Salaligan och ”Den magiska cirkeln”, en rånmördarliga som härjade i mitten av 1930-talet och som hade kopplingar till en österländskt inspirerad – och som det förefallet till största delen påhittad – sekt.

Det är fascinerande berättelser jag gärna hade velat veta mer om, inte minst vad gäller gärningsmännens resonemang och motiv som här skildrar nästintill obefintligt. I de tunna seriehäftena blir berättelserna ytterst handlingsorienterade och sparsmakade. Något vidare grepp om karaktärerna eller deras större sociala sammanhang är svårt att få.

Det hjälper inte att de är så avskalat, snyggt och nästan naivt stiliserade. Jag får helt enkelt svårt att hålla ordning på figurerna, inte minst där handlingen är parallellt berättad. Det hade behövts lite klassisk metatext, ”Samtidigt, i Malmö” och saker i den stilen.

Vad Nybergs serier definitivt lyckas med är att väcka intresse för dessa historiska brott och det samhälle de utspelade sig i. Och så förstås att ställa frågor om hur vi ser på och framställer brottlighet och dess vidare sammanhang i vår egen tid.