Det låg optimism i luften. Höstvindarna gav näring åt våra frusna hjärtans obändiga längtan efter statusprylar: sportbilar av märket Ferrari, minkpälsar från Pavia, till och med knypplade spetsar och andra dyrbara linnevaror som visserligen inte längre var den obligatoriska vägen in i äktenskapet för döttrarna till den nya generationens kapitalister men: ”Åhh, äkta apuliskt hantverk!” Han sålde de där hanbroderade lakanden överallt. Nu var det äntligen vår tur att få tjäna lite pengar.

Vi befinner oss tillsammans med berättaren i staden Bari i södra Italien, året är 1984 och världsekonomin rusar uppåt. Berättarjagets pappa äger ett företag som tjänar stora pengar på att sälja handbroderade lakan. Själv är han 13 år när berättelsen tar sin början och hans största bekymmer är föräldrarnas ständiga bråk med varandra och deras diskussioner om vilken skola han ska gå i för att få den bästa möjliga framtiden. Sin tillflykt tar han i böcker som Skattkammarön och Tintinserier.

År 1985 är han 15 år och börjar gymnasiet på den kommunala skolan Cesaro Baroni. Det har hänt saker under det år som har gått som gör att han ville bli en ny människa. Han bryter kontakten med sin vän Danielle, hans pappa bryter också kontakten med Danielles pappa bankdirektör Di Liso. I klassrummet på Cesaro Baroni möter berättarjaget Vinzenso Lombardi och Guiseppe Rubino. De kommer att bli varandras plågor och följeslagare under resterande delen av 80-talet och det är här som romanen, en berättelse om att växa upp i den snabba tillväxtens mörka skugga, tar fart. Det blir också till en kritik av det som Italien har kommit att bli, som dagens unga italienare med många författare i bräschen vill ändra på.

Nicola Lagioias språk är fyllt av nyfikenhet och tilltro, det matchar den drömfabrik han skriver (kritiskt) om. Jag imponeras av hans förmåga att suga in läsaren i berättelsen. Plötsligt inser jag att jag har lämnat den plats där min kropp befinner sig för att slå följe med berättaren och hans vänner. På ett skickligt sätt skapar han Nicola Laigioa en verklighet kring sina romankaraktärer som sluter sig kring läsaren. Det gör han genom att väva samman historiska händelser med händelserna i romanen.

Berättarjagets pappa har bjudit hem anställda, affärskontakter och bankdirektör Di Liso för att äta middag och se Europacupfinalen mellan Juventus och Liverpool.

Pappa som sig om på jakt efter fjärkontrollen. Till slut gick han fram till tv:n och knäppte på den för hand. Jag såg honom stelna till. Palmieri vrålade: ”Forza, Juve!” […] På tv:n såg man liken som trampats ihjäl av folkmassan som flytt i panik och kastat sig ut över räcket, på vissa ställen tio meter ner i tomma intet. De engelska huliganerna hade gått till attack, rivit ner stängslet som avgränsade de olika sektionerna, tagit sig in på den neutrala Z-sektionen, och där hade slakten börjat.

I slutet av romanen är vi framme i nutiden (år 2008) där berättaren försöker återkalla minnena från sin uppväxt, berättelsen som vi har fått ta del av är ett resultat av hans sökande. Hans främsta mål är att ta reda på vad som har hänt med hans vänner drygt 20 år efter deras äventyr på gator och lyxvillor i Bari. Berättelsen är både ett nostalgiskt och ett plågsamt minne där känslorna blir mycket tydliga för läsaren.

Slutet lämnar nyfikenheten otillfredsställd, på ett positivt sätt. Berättaren får inte svar på alla sina frågor därmed lämnas läsaren också till att undra vad som hände med alla hans vänner när de växte upp och tappade kontakten. Liksom berättaren är nöjd trots att en del frågor förblir obesvarade, måste jag se det som positivt eftersom det lämnar kvar gänget inom mig och gör det här till en läsupplevelse att komma ihåg och bevara som sträcker sig utanför orden.